USA 2015. Regi: Woody Allen. Skådespelare: Joaquin Phoenix, Emma Stone, Jamie Blackley, Parker Posey. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.35
Titeln har hämtats från William Barretts amerikanska introduktionsbok i existentialismen från 1958, då Allen själv hängde på universiteten. Det märks på filmens skeva presentation av filosofer som Kierkegaard och Sartre och den talande luckan i kunskaperna om den idéhistoriska utvecklingen de senaste 60 åren. Fast än värre är att filmen koketterar med en syn på både kvinnor och intellektuella som bara i bästa välmening kan kallas bittergubbig.
Filosofiläraren Abe Lucas (Joaquin Phoenix) anländer till Braylin College, Rhode Island, där ryktet om hans sexuella aptit får kvinnorna att vänta sig en rockstjärna. Snart avslöjas emellertid att han bara är en ytlig gnällspik med skrivkramp och impotens. Ändå tävlar lärarkollegan Rita Richards (Parker Posey) och filosofistudenten Jill Pollard (Emma Stone) om rollen som hans musa och sängvärmare.
Abe återfinner sin förlorade livsgnista, men då i beslutet att gå från ord till handling – mordisk handling – något vi ska förstå är den logiska konsekvensen av han blivit förläst på ”existentialism”.
Irrational Man saknar allt det som en gång gjorde Woody Allen underhållande, från de roande men inkännande porträtten av neurotiker i ständig livskris till dialogernas bitande oneliners. Där en gång Små och stora brott (1989) ställde intressanta frågor om moral, brott och straff har Irrational Man inte mycket mer på hjärtat än en misantropisk grimas. Titeln verkar snarare syfta på regissören än på någon av hans rollfigurer
© Michael Tapper, 2015. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2015-10-02.