Night Moves

night_movesUSA 2013. Regi: Kelly Reichardt. Skådespelare: Jesse Eisenberg, Dakota Fanning, Peter Sarsgaard. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.52.

Independentprofilen Kelly Reichardts (Wendy and Lucy) senaste verk är ingen nyinspelning av Arthur Penns thriller med samma namn från 1975, utan en berättelse om en miljöaktion med ett tragiskt efterspel. Under inspelningen var filmen inblandad i en rättstvist eftersom den hämtat stoffet från Edward Abbeys roman The Monkey Wrench Gang (1975). Boken anses ha inspirerat rörelser som Greenpeace och planerades för filmatisering av ett annat bolag, men projektet är numera lagt på is.

Till skillnad från Abbeys roman och en annan eko-thriller från 2013, The East, ger Night Moves en gråtrist bild av miljörörelsen som bäst. Som värst är den en misantropisk symfoni. Jesse Eisenberg spelar surmulne enstöringen Josh, som av obegripliga skäl arbetar bland likasinnade tristnissar på ett ekologiskt jordbruk i Oregon. I hemlighet förbereder han ett bombattentat mot en kraftverksdamm tillsammans med tidigare elitsoldaten Harmon, spelad av Peter Sarsgaard – specialist på slipprigt obehagliga rollfigurer som den här.

Aktionen finansieras av bortskämda överklassrebellen Dena (Dakota Fanning). I gengäld insisterar hon på att få vara med, trots att hon varken gillar Josh eller Harmon. Den senare tar hon visserligen på en vända i sänghalmen, men efteråt ser båda ut som likgiltigheten själv. Därefter genomför alla tre attentatet utan att för en sekund reflektera över konsekvenserna för camparna de möter längs floden nedanför dammbygget.

Under det långa efterspelet antar gråtristessen en mörkare ton när det inte oväntat visar sig att offer har skördats för aktionen. Nervositeten sprider sig i trion, och särskilt Dena får svårt att hantera sin skuld. Här börjar det som man välvilligt kan kalla filmens thrillerinslag.

Kelly Reichardt betecknas ibland som minimalist, vilket ska utläsas som att hon struntar i rationella skäl, psykologisk gestaltning eller djupare undertexter. I thrillersammanhang innebär det att hon varken gör en ”whodunit” eller en ”whydunit”. Hon nöjer sig helt enkelt med att konstlöst registrera ett yttre förlopp med knappt skissartade rollfigurer.

Följaktligen ser och låter det mesta platt och stumt. En del bilder är vackra, men det tycks snarast vara olycksfall i arbetet, främst när kameran råkar blicka ut över Oregons böljande landskap. Förmågan att komponera bilder är annars inte direkt slående i filmen.

Motsvarande gäller de oftast buttert framsagda replikerna, som när Harmon kallar kontanter för ”den fattiges valuta” eller när Josh snäser mot dammbygget, som dödar all lax ”bara för att man ska kunna ha igång sin jävla läsplatta varje sekund av sitt liv”. Intrycket blir varken enigmatiskt eller gripande, men inte för att rollgestalterna är frånstötande – det har noirfilmer från Double Indemnity till Gone Girl motbevisat – utan för att rollgalleriet inte gestaltas som levande människor och därför inte engagerar en enda sekund. Att, som en del kritiker gjort, jämföra med Hitchcock ser jag som antingen ett dåligt skämt eller ren obildning.

De många och långa tystnaderna saknar laddningen de hade fått i skickligare händer och blir i stället till tomt fyllnadsmaterial. Night Moves saknar helt enkelt idégods tungt nog för en långfilm, knappt ens en kortfilm. Den mest slående tanken efteråt är faktiskt varför någon överhuvudtaget velat lägga ner ett-två år på att göra filmen.

© Michael Tapper, 2014.  Sydsvenska Dagbladet 2014-10-17.