Storbritannien/Sydafrika 2013. Mandela: Long Walk to Freedom. Regi: Justin Chadwick. Skådespelare: Idris Elba, Naomie Harris, Tony Kgoroge, Rhiad Moosa. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.30.
Filmografin om Mandela har hittills varit en beklämmande serie lättförglömliga titlar, och Mandela: Vägen till frihet, fritt efter huvudpersonens självbiografi, höjer inte ambitionerna nämnvärt. Likt tidigare filmer har man inte ens försökt att ge hans liv och gärning ett begripligt historiskt och politiskt sammanhang. Vi serveras Mandela utan Mandela. Ett ekande tomt skal.
Man fortsätter därmed omstöpningen av legenden om honom till ett ofarligt kramdjur med lätt Jesusprofil, älskad av alla utom ett gäng räddhågsna apartheidkramare i dåtidens Sydafrika. Varje spår av hur kontroversiell Mandela faktiskt var fram till sin frigivning 1990 efter 27 år i fångenskap raderas. Inte en glimt skymtar exempelvis av Margaret Thatchers terroriststämpling, påhejad av den ”Häng Mandela”-kampanj som brittiska Torys ungdomsförbund drev på 1980-talet och med Europas övriga högerpartier i tyst samförstånd.
I den revisionistiska historiebeskrivningen från bland andra Bille Augusts Farväl Bafana, Clint Eastwoods Invictus och bioaktuella Mandela: Vägen till frihet finns inte ett spår av Mandelas socialistiska övertygelse. Inte heller berättar man att hans omvandling från icke-våldsaktivist i Mahatma Gandhis anda till underjordisk gerillakrigare i början 1960-talet inspirerades av revolutionerna i Algeriet och Kuba. Eller att han fram till sin död var en hård kritiker av USA:s imperialistiska krigsäventyr.
En knäck för den traderade Messiasmyten är dessutom att Mandelas popularitet länge överskuggades av den än mer militante Steve Biko, idag saligen bortträngd. Det enda diffusa spåret vi ser av Bikos inflytande är då några unga män sätts på fängelseön Robben Island på 1970-talet och kritiserar Mandela och ANC:s ledarskap. Scenen är kort, sedan är de försvunna.
Vill man vara snäll kan man kalla Mandela: Vägen till frihet en klassisk biopic av Hollywoodmodell på 1930-talet. En välkammad melodram om den ensamme store mannen som offrade allt för sitt mål och därför förlorade två fruar och kontakten med flera av sina barn. Idealismen förmedlas i flera långa tagningar där Mandela (Idris Elba) stirrar själfullt ut i fjärran, medan söndringen från Winnie Mandela (Naomie Harris) skildras i hennes alltmer förbittrade blickar.
Överlag berättas livshistorien som en samling löst sammanhållna och tillrättalagda episoder. Ingenting tränger sig på eller lämnar några bestående minnen. Vardagens våld och förnedring blir schematiskt beskrivna, små käppar i hjulet för den framgångshistoria som vi med facit i handen vet väntar i slutet.
Då fossiliseras porträttet av Mandela till ett nationalmonument. Plötsligt talar han om ledarskap, inte om medborgarrätt och demokratiskt inflytande. Revolutionären har slutligen sanerats fullständigt.
© Michael Tapper, 2014. Sydsvenska Dagbladet 2014-01-24.