Apornas Planet – uppgörelsen

dawn of the planet of the apes 2USA 2014. Dawn of the Planet of the Apes. Regi: Matt Reeves. Skådespelare (människor): Gary Oldman, Jason Clarke, Keri Russel. Skådespelare (apor): Andy Serkis, Toby Kebbell, Nick Thurston. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.10.

Ett decennium har förflutit sedan händelserna 2016 i Apornas Planet: (R)evolution (2011). Den mänskliga civilisationen har kollapsat, och apledaren Caesars flock från djurförsökslaboratorier och zoologiska parker har bosatt sig i Muir Woods, norr om San Francisco. Ingen Homo Sapiens har synts till på flera år. USA förefaller ha blivit en förkortning av United States of Apes.

Då tränger en beväpnad grupp överlevare in för att bokstavligen starta om det mänskliga imperiet med hjälp av energin från en kraftverksdamm. Det utlöser en maktkamp inom apflocken mellan de som söker en fredlig samvaro och de som vill se en väpnad slutuppgörelse med de forna plågoandarna.

Regissören är utbytt, men det märks knappast eftersom den nya Apornas Planet-serien är en skapelse av producenterna och manusförfattarna Rick Jaffa & Amanda Silver. Liksom tidigare har man endast namnen på några rollfigurer gemensamt med Pierre Boulles science fiction-roman från 1963. I övrigt är berättelsen helt ny, och Uppgörelsen är en tydlig allegori över den blodiga kolonialiseringen av Amerika.

dawn_of_the_planet_of_the_apes_ver6Intressant nog är aporna både bättre porträtterade och har långt större uttrycksregister än de stela blekfisarna till människor. Det som förr hette motion capture men som nu, med rätta, kallas performance capture – alltså att man via sensorer överför skådespelares mimik till datoranimerade figurer – firar nya triumfer med Andy Serkis i spetsen som Caesar. Dessvärre är hanarnas dominans total i såväl ap- som människoflocken; de krigar och förhandlar medan honorna vårdar.

Filmens perspektivskifte mellan flockarna är däremot dramatiskt effektfull, särskilt när vi ser världen genom krigshetsande schimpansen Kobas (Tony Kebbell) ögon. Inte nog med att hans sargade kropp vittnar om tortyren han utstått som försöksdjur, vi får dessutom se gott om prov på hans farhågor om att människorna ingenting lärt och ingenting förstått. Därför klingar det falskt när filmen avrundar med ett påklistrat, jolmigt budskap om ömsesidig förståelse.

© Michael Tapper, 2014. Sydsvenska Dagbladet 2014-07-18.