De dansande andarnas skog – Michael Tapper

Sverige/Kanada 2013. Regi: Linda Västrik. Medverkande: Akaya, Kengole, Dibota med flera ur Aka-folket i Kongo-Brazzaville. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.44.

Linda Västrik och hennes filmteam har spenderat sju år i ett djungelområde i Kongo-Brazzaville för att fånga vardagen hos Aka-folket, ett av de sista i Afrika som lever som jägare-samlare. Dokumentärtekniken känns igen från den amerikanska Direct Cinema-skolan, det vill säga att bara låta kameran vara med som observatör, utan vare sig pålagda kommentarer eller aktiv medverkan. Stilvalet har tjänat skildringen väl.

Här finns ingen romantisering, sentimentalitet eller von oben-mentalitet, ingen moralism, inga pekpinnar. Vi blir vittne till barnafödslar, begravningar, religiösa ritualer, berättelser om det egna folkets ursprung och jakten på mat, men framförallt blir vi varse de sociala spänningarna inom byn. För trots samsyn om världens ursprung och beskaffenhet råder det ingen brist på byinvånare som utmanar konventionerna.

Kvinnorna är inte sena att ge igen på män som försöker bossa med dem och ett äkta par som pressas att skiljas på grund av upprepade missfall struntar helt enkelt i saken eftersom de älskar varandra för mycket. Av hierarkiskt förtryck under den milde hövdingen ser vi ganska lite; arbetet verkar delas hyfsat lika på alla. Mörkare orosmoln kommer snarare utifrån.

En bit in i filmen får vi höra talas om att alla i byn har en ägare, ett feodalt system som etablerats av en annan folkgrupp med bosättningar längs Kongofloden. Aka-folket gör olika arbeten för sina ägare, men mestadels förser de sina herrar med mat från jakt- och fisketurerna i utbyte mot järnredskap, grytor och industritillverkade kläder.

Inför kameran söker ägarna vår förståelse genom att jämföra med vårt eget, europiska slavsystem. Den som är bekant med den amerikanska sydstatsromantiken känner igen trivialiseringen av den misshandel och andra övergrepp som Aka-folket vittnar om. Och vid horisonten lurar ännu större hot.

Många års inbördeskrig i djungelområdet har tagit slut, och nu ser regeringen i Brazzaville sin chans till fullskalig exploatering av naturresurserna. Vägar och järnvägar projekteras för regionen för att skapa en infrastruktur till skogsbolagens våta dröm om att kalasa på de unika tropiska jätteträden. Inte en västanfläkt av synpunkter från invånarna; det är bara att packa sig iväg från marker man levt på under många generationer.

I tyst protest stannar Aka-folket kvar i sin by, om än ägarna försöker få bort dem med våld. Hövdingen hoppas att de yngre kan få jobb och därmed lära sig överleva i pengaekonomin. Då filmen slutar, någon gång under 2012, står skogsbolagen i utkanten av jaktmarkerna. Kanske har vi sett en sista glimt av Aka-folket innan de försvinner in i historien med sin livsstil.

Det finns en rättfram och otvungen poesi i De dansande andarnas skog som är mer drabbande än en debattfilm. Jag ser gärna en uppföljare om något decennium eller så.