Cloud Atlas

Tyskland/USA/Hong Kong/Singapore 2012. Regi: Andy & Lana (ex-Larry) Wachowski och Tom Tykwer. Skådespelare: Tom Hanks, Halle Berry, Keith David, Doona Bae, Susan Sarandon, Hugh Grant, Jim Sturgess, Ben Whishaw, James D’Arcy. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.52.

År 1916 gjorde filmpionjären D.W. Griffith det tre och en halvtimme långa eposet Intolerance, en då formmässigt djärv berättarkonstruktion som i fyra parallella berättelser i olika tidevarv skulle illustrera just intolerans. Nästan hundra år senare gör syskonen Wachowski (Matrix-trilogin) och Tom Tykwer (Spring Lola) en nästan tre timmar lång film som i sex parallella berättelser i olika tidevarv belyser motståndet mot strukturellt förtryck och intolerans.

Resultaten är i båda fallen grandiosa pekoral; lysande i enskildheter men som på avgörande punkter ersätter dramatisk stringens med långsökta samband och psykologisk trovärdighet med sentimentalitet. Dessutom är en del av skådespelarnas förvandlingsnummer mellan sina skiftande roller i de olika tidevarven inte så lyckade. Och den bärande idén om det mänskliga goda är så vag att i stort sett alla utom nazister och seriemördare (förvisso en tautologi) kan skriva under på filmens kärleksbudskap.

För att ta det kronologiskt reser vi mellan: 1. Slavhandlaren Adam Ewings (Jim Sturgess) avgörande vändpunkt i livet under en seglats i Söderhavet 1849. 2. Bisexuelle brittiske kompositören Robert Frobishers (Ben Whishaw) arbete 1936 på verket Cloud Atlas Sextet. 3. Grävande journalisten Luisa Reys (Halle Berry) försök att i San Francisco 1973 avslöja en kärnkraftsskandal. 4. Amoraliske Londonförläggaren Timothy Cavendish (Jim Broadbent) som 2012 luras att skriva in sig på ett mentalsjukhus. 5. Androiden Somni-451 (Doona Bae), som 2144 dras in i ett uppror mot det totalitära samhället New Seoul. 6. Zachry (Tom Hanks), en primitiv stammedlem på 2400-talets postapokalyptiska Hawaii, som får ett livsavgörande besök av den högteknologiska Meronym (Halle Berry).

Huvudrollerna skiftar, men ensemblen förblir densamma, vilket möjligen ska få oss att dra ännu mer oklara samband mellan rollfigurerna som varje skådespelare gestaltar i de olika tiderna. Tyvärr blir det mer distraherande än klargörande när exempelvis Tom Hanks dyker upp som bland annat mordisk skeppsläkare, sympatisk forskare, psykopatisk författare respektive ädel vilde utstyrd i mer eller mindre lyckade lösnäsor och peruker. Oftast mindre lyckade.

Visst finns det kompensation i ett utmärkt filmfoto, dito klippning, och lysande scener med exempelvis Jim Broadbent som ryggradslös förläggare och Doona Bae som känslig android. Men allt drunknar i en grumlig manuskompott av halvhjärtade ansatser och vaga gester.

© Michael Tapper, 2013. Sydsvenska Dagbladet 2013-02-22.