Tomboy – Michael Tapper

Frankrike 2011. Regi: Céline Sciamma. Skådespelare: Zoé Héran, Malonn Lévana, Jeanne Disson, Sophie Cattani. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 1.22.

Tioåriga Laure (Zoé Héran) flyttar till ett nytt bostadsområde. Med pojkfrisyr, grabbigt kroppsspråk och skicklighet i slagsmål lyckas hon utge sig för att vara pojken Michaël; namnet kan vara taget från titelfiguren i Herman Bangs homoerotiska romanklassiker. Under en sommar får hon spela fotboll med grabbarna och pussas med grannflickan Lisa (Jeanne Disson). Med skolstarten kommer emellertid sanningens ögonblick: avslöjandet.

Céline Sciamma har ett lätt och elegant handlag i regin, som mer tar fasta på barnens kroppsspråk och mimik än på dialogen. Den mestadels ordlösa vardagsleken ute i naturen är filmens starkaste. Samtidigt är avsaknaden av datorer och mobiltelefoner häpnadsväckande, och jag undrar om filmen ska utspelas i min egen barndomstid. Men inget tyder på det.

Mindre lyckade är de stolpigt teatrala dialogerna med framförallt mamman, som mest ligger och sover under sin sista graviditetsmånad innan Laure får en lillebror. Hon är också den som slutligen sätter Laure på plats i flickrollen. Med tvång får hon på dottern en klänning paraderar sedan runt henne hos lekkamraterna och berätta sanningen.

Här uppstår en osäkerhet: Vad vill egentligen filmen? För trots ämnet i ”hen”-ordets tidsålder är Tomboy varken någon ny Fucking Åmål eller Boys Don’t Cry. Laures familj är en familjeidyll, och det pojkdominerade barnkollektivet i hyreshuset har undantaget lekfulla kraftmätningar inget av gruppdynamikens obehagliga maktspel. Efter lite gråt ser Laure också ut att i slutbilden försonas med sin flickidentitet.

Det är som om Sciamma redigerat bort alla besvärande sociala och psykologiska motiv och därigenom djupare smärtpunkter. Sensmoralen blir då att mamman nog har rätt: Laure har bara gått igenom en fas utan plågsammare konsekvenser på väg till vuxenlivet som riktig kvinna.