Dark Shadows

USA 2012. Regi: Tim Burton. Skådespelare: Johnny Depp, Eva Green, Michelle Pfeiffer, Helena Bonham Carter, Christopher Lee, Vincent Furnier (alias Alice Cooper). Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.53.dark_shadows

Dan Curtis tv-serie 1966–71 med Jonathan Frid i huvudrollen som vampyren Barnabas Collins nådde aldrig Sverige. Själv minns jag några avsnitt av den korta revivalserien från 1991 med Ben Cross på någon kabelkanal. Tim Burtons nyinspelning bygger däremot främst på spinoffilmen Vampyren hus (1970), som fick svensk biopremiär. Några av originalseriens skådespelare gästspelar i balscenen.

Berättelsen inleds med att unge Barnabas (Johnny Depp) anländer med familjen från England till USA år 1752 och anlägger fiskeläget Collinsport. Efter att ha avvisat kärlekskranka häxan Angelique Bouchard (Eva Green), dödar hon hans fästmö Josette (Bella Heathcote) och förvandlar honom till en vampyr som begravs levande av en lynchmobb.

Först 1972 undkommer Barnabas sin fångenskap och kan söka upp sina ättlingar. Han finner fiskefabriken på fallrepet i konkurrensen från en rivaliserande firma ägd av en viss Angie Bouchard. Även familjen själv är i sönderfall. Matriarken Elizabeth (Michelle Pfeiffer) styr firman och har anlitat en psykiater (Helena Bonham Carter) för att ta hand om den försupna broderns (Johnny Lee Miller) barn, som traumatiserats efter moderns död i en mystisk båtolycka. En guvernant (Heathcote igen) märkligt lik Josette finns också i huset.

Packat med förvecklingar alltså. I originalseriens såpaformat var det en tillgång. Här blir det mest flackt, rörigt och genomhastat. Allt ska med och i racerfart.

Förödande framförallt för den centrala och tragiska kärlekstriangeln Barnabas-Josette-Angelique men också för att alla intressanta bifigurer, som Pfeiffers bittra Elizabeth och Bonham Carters kärlekstörstande psykiater. De blir knappt mer än skisser till rollfigurer. Förutom Depps melankoliske Barnabas sätter endast Eva Greens lustfyllt intrigerande primadonnahäxa Angelique några djupare spår.

Den verkliga styrkan i filmen ligger, som vanligt hos Burton, i filmfotot och scenografin. I den gigantiska brittiska Pinewood-ateljén har han byggt upp en förtrollande sagomiljö. Där tronar Collinsfamiljens skräckslott ovanför samhället på en klippa med en utskjutande avsats högt över det piskande havet. En spelplats som gjord för en dramatisk upptakt och final skildrat i betagande måleriska bildkompositioner och smäktande kamerarörelser.

Som vanligt när vi ska transporteras tillbaka till 1970-talet kryddas det med popnostalgiska skämt kring disco, hårdrock, blaxploitation och sexuell frigörelse. På bion mittemot den rustika hamnkrogen går Deliverance (Den sista färden) och Superfly. Under balscenen har en gigantisk discockula ersatt kristallkronan, och på scen rockar Alice Cooper loss. Eftersom namnet är taget från en amerikansk 1700-talshäxa pockar det förstås på Barnabas minne.

Sammanfattningsvis är Dark Shadows som helhet en splittrad och dåligt genomarbetad film men högst njutbar i sina enskildheter. I en tid av uppföljarinflation är det också skönt att den inte tycks peka mot en del två. Fast med odöda vet man ju aldrig.

© Michael Tapper, 2012. Sydsvenska Dagbladet 2012-05-11.

3 x Vampyrer i skuggandraculas_daughter

Draculas dotter (1936) Den kanske första och mest förföriska lesbiska vampyrfilmen där Gloria Holdens titelroll enligt filmaffischen ger åskådaren ”that weird feeling”.

Dracula A.D. 1972 (1972) Christopher Lees gästspel i Dark Shadows leder förstås tankarna till denna hans sista Draculafilm, där mörkrets prins konfronteras med det syndfulla Swinging London.

Martin (1978) George Romero (Night of the Living Dead) skildrar med både skräck och komik en sekulär förortsvampyr som är sangrofil (gillar blod) men inte bryr sig så mycket om kors och vitlök.

Michael Tapper, 2012. Sydsvenska Dagbladet 2012-05-11.

martin