The Black Power Mix Tape 1967-1975

Sverige/USA 2011. Regi: Göran Hugo Olsson. Medverkande: Angela Davis, Harry Belafonte, Kwame Ture (Stokely Carmichael), Bobby Seale. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 1.32.

Den som söker en historisk förståelse av Medborgarrättsrörelsen, Svarta Pantrarna och de många upproren i de amerikanska storstäderna under den här tiden ska nog leta vidare. För det här är just en mix av sporadiska nedslag med hjälp av material främst från SVT:s arkiv. Vi följer Stokely Carmichael på besök i Sverige, möter Angela Davis i fängelset och ser Svarta Pantrarnas gå från väpnad kamp på 1960-talet till att bli social reformrörelse några år in på följande decennium.

Centralgestalten Davis, doktor i filosofi och fortfarande aktiv forskare inom genusstudier, reflekterar ibland över händelserna på ljudspåret. Där pratar hon om sin egen kluvenhet för en tid då man gärna söblack_power_mixtapekte yttre fiender och glömde de inre. Klasskamp skymde ofta kvinnokamp och demokrati i de manligt dominerade och strängt hierarkiska organisationerna. Så var också fallet med Svarta Pantrarna. Hennes kommentarer hade gärna fått vara längre och utförligare, nätpublicerade intervjuer rekommenderas därför.

Men lika mycket som filmen dokumenterar en afroamerikansk kamp, handlar den om ett Sverige som då var internationellt engagerat bortom EU-Europas gränser och bortom sin egen materiella tillväxt. Visst, det blir lite tafatt och naivt när tv-reportrarna frågar ut Davis eller Carmichael eller går på studiebesök i Floridas slum, undangömd från turistfällor och badstränder.

Men i reportagen finns i alla fall en alldeles äkta nyfikenhet och vilja till förståelse för ett annat perspektiv än den officiella versionen, en nyhetsförmedling som Nixon-regimen och konservativa tidningar i USA uppfattade som anti-amerikansk. Det säger lika mycket om dagens tillrättalagda och omsorgsfullt medieregisserade journalistik som det avslöjar vad Black Power-rörelsen hade att kämpa mot.

Filmtiteln förpliktigar, och det saknas åtskilligt – inte minst den afroamerikanska musiken och de konstnärliga experimenten som en del av det politiska upproret. 1960-talet var inte bara en tid av bittra strider och aggressioner, utan också en tid av hopp om konstarternas och politikens möjligheter. Som alla perioder var den en mångfald av berättelser och händelser. För att låna från Charles Dickens var det den bästa och den värsta av tider, visdomens och samtidigt oförnuftets tid.

© Michael Tapper, 2011. Sydsvenska Dagbladet 2011-04-01.