Panik i byn

Belgien 2009. Panique au village. Regi: Stéphane Aubier, Vincent Patar. Svenska röster: Göran Forsmark, Claes Månsson, Henrik Ståhl, Claudia Galli. Åldersgräns: Barnpåbjuden för alla. Längd: 1.15.

Det finns filmer och det finns FILMER. Vissa spelar i sin egen division, och det här är en av dem. Den är egentligen bortom all slags betygsättning men lämnar outplånliga spår. När man väl sett den glömmer man den aldrig.

I Woody Allens Hannah och hennes systrar finns en scen då Allens sedvanligt suicidala rollfigur har förläst sig på Nietzsche. Han har därför bestämt sig för att ända sina dagar i jämmerdalen. Då ramlar han in på en klassikervisning av Bröderna Marx Duck Soup och inser livets meningsfullhet i all dess underbara meningslöshet.
Det här är en film i precis samma anda som Marx-brödernas gränslösa vansinne.

Jag kan berätta vad den handlar om – Cowboy, Indian och Häst (den klart smartaste av de tre) som bor tillsammans i ett hus – men inget handlingsreferat i världen kommer i närheten av att göra filmen rättvisa. För det som börjar med att Cowboy av misstag beställer 50 zippiljoner och inte 50 stycken tegelstenar till en ny utegrill utvecklas snart till sanslös och fullständigt oförutsägbar händelsekedja på högsta växel från början till slut.

Upphovsmännen tillhör de lyckliga människor som lyckats bevara lekens ohämmade infall och alldeles oförfalskade tonfall. Att se filmen blir som att återuppleva en perfekt barndomsdag då fantasin bara flödade oändlig och leksakerna var sammankopplade med nervsystemet. När leken väl hade börjat fanns det inget slut på energin och idéerna.

Äventyren blev djärvare, vildare, som om alla dörrar i tid och rum och tanke stod vidöppna. Allt kunde hända och hände verkligen också. Fantasivärlden slocknade först när all ork – och då menar jag varenda droppe – hade kramats ur barnkroppen (tills nästa morgon, då allt började om).

Panik i byn är idéernas triumf över pengarna. Faktiskt tror jag att den skulle vara sämre om den gjorts på en högre budget. För här finns en rå nerv, en i bästa mening oslipad diamant av orädd galenskap, som bara hade blivit snällpolerad av alltför stor omtanke.

Filmupplevelsen är som en själstvätt. Efteråt öppnar sig en värld av möjligheter i minsta plastleksak.

© Michael Tapper, 2011. Sydsvenska Dagbladet 2011-05-06.