Apornas planet: (R)evolution

USA 2011. Rise of the Planet of the Apes. Regi: Rupert Wyatt. Skådespelare: James Franco, Frieda Pinto, John Lithgow, Andy Serkis. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.44.

I Pierre Boulles roman från 1963 landar en astronaut på en planet där intelligenta apor styr över primitiva människor. Som skruvning av premisserna finner dock aporna vid en arkeologisk utgrävning spår av en mänsklig högkultur i vilken aporna använts som slavarbetare.

Allegorin över såväl klassamhället som människans tyranni över naturen är uppenbar men det är först i (R)evolution – en prequel förlagd till San Francisco – som romanens filosofiska undertext kommit till sin rätt. Omsorgen om rollfigurerna i det genomtänkta manuset gör den dessutom till en långt mer drabbande tragedi och spännande psykologisk thriller än tidigare filmversioner.

Till en början står Alzheimerforskaren Will (James Franco) i centrum. Han tar fram ett botemedel med fatala biverkninrise_of_the_planet_of_the_apes__ver3gar för människor. Men hos de långt mer motståndskraftiga försöksaporna höjer den intelligensen dramatiskt.

När Will adopterar den högintelligenta schimpansen Caesar blir denne filmens nya huvudperson. Genom hans ögon ser vi hur apornas revolution växer fram som svar på människornas brutala behandling.

Som så många sf-thrillrar utgår (R)evolution från Frankensteinmotivet, och än en gång framstår människans skapelse snart som långt mer mänsklig än sin skapare. Caesars dagliga förnedringar även i Wills ombonade guldbur förmedlas med känsligt kroppsspråk och mimik av den lysande Andy Serkis via motion capture till den datoranimerade apan. Sällan har modern effektteknik använts med sådan begåvning och konstnärlig finess som här.

Konflikten trappas upp när Caesar flyttas till ett grymt djurhärbärge under en korrupt föreståndare (Brian Cox) med sadistisk son (Tom Felton, ex-Draco Malfoy). Parallellen till Guantanamo kan man inte ta miste på, liksom till regissören Wyatts sevärda genombrott med fängelsedramat The Escapist. Finalen är ett effektfullt dramatiskt crescendo, där utbrytningen ur härbärget följs av öppet krig. Slutbilden inbjuder till en fortsättning, något som också utlovats av producenterna.

(R)evolution har sina svagheter i schablonartade och outvecklade birollsfigurer som Wills flickvän Caroline (Frieda Piento) och skräckkabinettet på djurhärbärget. Men i sin lyckade kombination av nagelbitande action och tänkvärt debattinlägg höjer den sig betydligt över det vanliga thrillerutbudet.

© Michael Tapper, 2011. Sydsvenska Dagbladet 2011-08-19.