Jag dödade min mamma – Michael Tapper

Canada 2009. J’ai tué ma mère. Regi: Xavier Dolan. Skådespelare: Xavier Dolan, Anne Dorval, François Arnaud, Suzanne Clemént. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.36.

Jag dödade min mamma är regidebuten för festivalprisade 21-årige kanadensiske ex-barnskådespelaren Xavier Dolan, som i fjol skördade nya lagrar med sin andra film Hjärtslag. Likt så många debutanter har han ett friskt, expressivt och uppkäftigt nu-ska-ni-få-se-på-fan-filmspråk för att matcha aggressionerna i den halvt självbiografiska berättelsen om unge, homosexuelle Huberts (Dolan) uppror mot världen och särskilt sin mamma (Anne Dorval).

Dolans filmspråk är måleriskt och här finns referenser till Klimt, Pollock och Munch. Han bryter också konventionerna för hur man komponerar bilder vidfilmsformatet för att understryka filmens tema. Under Huberts dagboksmonologer till videokameran placeras huvudpersonen så extremt nära att hans egofixering blir parodisk.

På samma sätt arrangerar han uppgörelserna med mamman så att de under växelklippningen placeras i ”fel” bildkanter och på så sätt inte lämnar något utrymme för den andre. Därigenom markerar Dolan att Huberts revolt inte är politisk utan narcissistisk, något som kulminerar i filmens final: Hubert har då drivit alla, inklusive sin klasskamrat och älskare Antonine (François Arnaud), till vansinne med sina primadonnelater innan han slutligen finner något slags försoning med sakernas tillstånd. Och trots att mamman vid ett tillfälle skäller ut rektorn på Huberts skola när denne antyder att lite manlig auktoritet nog inte skulle skada, så är det just där någonstans filmen landar: Skärp dig!

I jämförelse med Jonathan Caouettes Tarnation eller John Schlesingers klassiker Billy Liar (1963) är Jag dödade min mamma tonårsupprorets kontrarevolution. Hubert skulle aldrig, som Billy, drömma om att skjuta ihjäl sin mamma med en Kalasjnikov. I en scen stökar han till hennes rum lite. Sedan städar han snällt upp igen.