USA 2008. The Curious Case of Benjamin Button. Regi: David Fincher. Skådespelare: Brad Pitt, Cate Blanchett, Tilda Swinton, Taraji P. Henson. Längd: 2.47.
Benjamin Buttons otroliga liv är ett strandat megabudgetepos som kvävts av tyngden från sina egen tomt skramlande storslagenhet. Av F. Scott Fitzgeralds komiskt rappa, drygt tjugosidiga novellskröna från 1922 har man endast behållit titeln och grundidén om en man vars biologiska klocka tickar baklänges. Av hans lätta, eleganta handlag har man inte tagit någonting.
Manusförfattaren Eric Roth har stöpt om berättelsen till en variation på sin Oscarvinnare Forrest Gump. Tom Hanks livfulla enfaldighetsguru har blivit Brad Pitts lågmälde stoiker Benjamin Button. Det bohemiska yrväder som ödet utpekat till hans hjärtas dam heter nu Daisy (Cate Blanchett), efter hjältinnan i Fitzgeralds Den store Gatsby.
Någon historiemanipulation motsvarande Gumps möte med JFK eller John Lennon finns det däremot inte. Den historiska inramningen betyder just inget alls. Den är mest en scenografisk tapet. Knappt det förresten.
Berättelsen vindlar sig genom en serie hjärteknipande möten och avsked från huvudpersonens födsel i New Orleans vid krigsstilleståndet 1918 till Daisys död under orkanen Katrina 2005 i samma stad. Datoranimationens trolleri med skådespelare och miljöer imponerar, men jag undrar: Var är 1930-talets depression? Rasismen i Södern? Vietnamkriget?
Annars är ju utvecklingsberättelser mot en historisk fond laddade med allegoriska och moraliska bibetydelser. Men av Buttons uppväxt i New Orleans, äventyr på en bogserbåt under andra världskriget, seglatser runt Karibien med Daisy eller hans backpackerliv som ung har det bara blivit en serie vykort.
Man kan stirra sig blind efter något djupare tankegods utöver pastor Jansson-klichéer, som: Att livet, som sommaren, är kort och det mesta regnar bort. Eller att livet är en lång flod som av ödets alla nycker slingrar sig i bitterljuva krökar. Det hade inte förvånat mig om Gump själv dykt upp för att reprisera sin monolog om livet som en chokladask.
Och som vanligt när en film eller bok ska föreställa vara ”som livet självt” saknas ansträngande hantverksarbete som genomtänkt dramaturgi eller samtidskritiska reflektioner. I stället för en stringent genomförd konstnärlig idé bombarderas vi med dramatiska blindgångare och förkonstlade tokrolighetsgrimaser, alltifrån orkanen Katrinas poänglösa gästspel till en gammal bondlurks minnen av alla gånger som han träffats av blixten.
Det mest bestående intrycket är nog freakshowen kring Pitts förvandlingar från gammal till ung, och jag skymtar en skräckfilm besläktad med Dorian Grays porträtt under den blodfattiga romansen. Då tonårige Button i finalen hemsöker sextioårige Daisy för att sedan tyna bort till ett dement spädbarn ska vi famla efter näsdukarna. Men det som väller fram är snarare äckel inför något som så totalt strider mot bilden av barnet som framtidshopp, som livets förnyelse.
© Michael Tapper, 2009. Sydsvenska Dagbladet 2009-01-16.