The Day the Earth Stood Still

USA, 2008. Regi: Scott Derrickson. Skådespelare: Keanu Reeves, Jennifer Connelly, Kathy Bates, Jaden Smith. Längd: 1.43.

En farkost utsänd av en grupp utomjordiska civilisationer landar på jorden. Deras representant Klaatu har tagit människogestalt för att med sin väktarrobot framföra ett budskap till planeten just när mänskligheten står vid randen av undergången. Men USA, där han landar, svarar med vapenmakt och beseglar kanske därmed mänsklighetens öde.

Science fiction-redaktören Harry Bates novell Farewell to the Master publicerades första gången 1940 när världen stod i brand, och den blev en omedelbar filmklassiker 1951 mitt under kärnvapenkapprustningen och kalla kriget. När Klaatu återkommer 2008 står inte bara människan utan hela ekologin inför undergången.

Liksom tidigare anländer Klaatu som ett hämnande samvete på en destruktiv värld. Med överlägsen teknologi som hot ställer han ett ultimatum om att vi måste förändras eller utraderas. Eftersom filmen spelades in under Bush II-regeringen är det inte svårt att gissa svaret från Vita Huset, och de bevingade orden ”Klaatu barada nikto” får tvärtemot i föregångaren en olycksbådande innebörd.

Det är en mörk film som först famlar efter förnuftsmässiga utvägar för vår överlevnad innan den med lillfingernageln klamrar sig fast vid en strimma hopp för oss som känslovarelser. Det är inte utan att man mot slutet tycker sig höra Obamas stridsrop om ”change”. Vår framtid ligger emellertid vid eftertexterna fortfarande fördolt i Klaatus (Keanu Reeves) uttryckslösa ansikte – på en och samma gång frälsare och mordängel. Liksom i 1951-versionen finns det här en tydlig religiös symbolik.

Men på filosofiska reflektioner är manuset tunt trots domedagsscenariot. Kanske ligger bristen i samtidens misstro mot de stora teorierna om människans tillvaro eller helt enkelt bara i författarens ointresse. Bach och högre matematik får representera gränslös kommunikation mellan civilisationerna när Klaatu möter en nobelpristagare som forskar om biologisk altruism (John Cleese).

Filmens oklara ambitioner med sitt tema gör filmen uddlös. Slutet känns mer slumpartat än följdriktigt. Men fram till att det tio minuter innan ridåfallet börjar rycka i tårkanalen har i alla fall jag fängslats av det återhållsamma skådespeleriet, det uppriktiga allvaret och viljan att dra några enkla men avgörande frågor om vår framtid till sin spets.

© Michael Tapper, 2008. Sydsvenska Dagbladet 2008-12-12.