De första på månen – Michael Tapper

Ryssland 2005. Pervije na luna. Regi: Aleksej Fedortjenko. Skådespelare: Boris Vlasov, Victoria Iljinskaja, Anatoly Otradnov, Aleksej Slavnin. Längd: 1.15.

En undersökning av en mystisk meteor som slagit ner i Chile leder till avslöjandet av hemligt arkivmaterial kring ett sovjetiskt månlandningsprojekt på 1930-talet. I alla fall om man får tro den här tekniskt slipade och satiriskt träffande fejkdokumentären, där riktiga filmer från Stalin-terrorns årtionde blandas med inspelade scener. Bilderna sägs vara hämtade ur NKVDs (senare KGB, numera FSB) gömmor från den tiden och matchar perfekt det korniga och skrapmärkta samtidsmaterialet.

Själva uppslaget ligger i linje med dåtidens chauvinistiska självbild, enligt vilken i stort sett alla stora 1900-talsuppfinningar och stordåd egentligen hade gjorts av ryssar (den officiella versionen utomlands var följaktligen västpropaganda). 1930-talet var också en storhetstid för science fiction, och framtidslandet Sovjet ville förstås ligga i frontlinjen för djärva, nya projekt. Således plockar man i filmen ut en elitsoldat, en kvinnlig atlet och en cirkusdvärg som raketbesättning.

Men först genomför man, som man gjorde 20 år senare, några mer halsbrytande än vetenskapligt sofistikerade tester på djur. Känsliga djurvänner varnas även om det är fejk.

Som tidsbild är den full av ironiska gags. En stålverksarbetare i Stachanovs anda slår först alla produktionsrekord, varefter han bönar och ber om att få jobba två skift i rad. Fast även det nutida Ryssland har sina skavanker, som det moderna universitets misslyckade rekonstruktion av raketprojektet visar. Men så tycks också studenterna vara mer intresserade av datorspel än sina studier.

Ett påhittigt sätt att fördjupa porträtten av de tre ”frivilliga” månfararna samtidigt som man slår an en paranoid sträng i skuggan av Moskvaprocesserna är smygfilmningarna av deras rum. Via en dold kamera ser vi dem supa och sjunga (en underbart melankolisk sång om fylleslagsmål) för att sedan försjunka i ångestfyllt allvar inför det okända som väntar.

Som knorr lägger filmen ut en rad frågetecken om vad som egentligen hände vid månfärden. Kom rymdskeppet överhuvudtaget ut i rymden? Landade man på månen? Och lyckades verkligen en av dem överleva kraschen i Chile, på egen hand ta sig hem över Stilla Havet och bli cirkusartist i ett bisarrt nummer baserat på Eisensteins patriotiska medeltidsepos Storm över Ryssland?