Bang och världshistorien – Michael Tapper

Sverige/Norge/Finland 2008. Uppläsare: Gunilla Nyroos, Agneta Wallin. Medverkande: Ruffa Alving-Olin. Längd: 1.15.

Den som läst Barbro ”Bang” Alvings samlade dagboksanteckningar, brev, lappar och annan bråte i memoarerna Personligt känner igen sig i Maj Wechselmanns dokumentär. Många av orden till montagen av nyhetsfilmer från krig, storpolitiska möten och andra evenemang som hon bevakade under sin livstid är hämtade därifrån. Ibland varvade med brottstycken ur artiklar och kåserier.

Det är en märklig blandning av stora och små iakttagelser absorberade med hökblick och nedpräntade i en ström av reflektioner och analytiska störtdykningar. Inte sällan är det i detaljerna hon hittar det som verkligen fångar händelserna. Som att den franska idrottstruppen vid Berlin-OS 1936 saluterade Hitler med entusiastiska heilhälsningar medan norrmännen demonstrativt avstod och endast en i den svenska truppen höjde högerhanden – till ett hej åt en bekant i publiken.

Filmen lever av sådana ögonblick, som i Wechselmanns film blir till ett impressionistiskt pärlband av nerslag i Bangs liv och karriär. Och visst är det skönt att slippa en tungfotad biografi från Barbro till Bang. Trots allt levde hon merparten sitt liv antingen på redaktionerna eller på reportageresande fot.

Helhetsintrycket är ändå att det är en film för antingen de som inte fått en molekyl Bang i sig eller de som aldrig kan få nog. Det som berättas är varken nytt eller belyst ur någon originell vinkel. Rösterna är nämligen bara två – Bangs egen och hennes dotter Ruffas.

Till saken hör förstås att Bang själv var sin egen värsta kritiker och planerade att slänga ut alla garderobsliken i dagsljuset för memoarprojektet Som det verkligen var. Med i den svartaste av ödets ironier stoppades arbetet av afasi, en störning i språkcentrum som gjorde henne – käftslängningens ekvilibrist – stum.

Den här filmens hyllningssång tror jag inte hon skulle stämma in i. Men inte nödvändigtvis för att hon var kvinna eller bisexuell utan för att nyckeln till hennes skarpsinthet låg i en ständig introspektion. Liknande självrannsakningar finner man hos de flesta författare värda att läsa men är nog mer sällsynta inom journalistiken.

Där många reportrar, kanske i synnerhet yrkeskårens adel: utrikeskorrespondenten, berusar sig på den egna förträffligheten var hennes självtvivel en tillgång, ett reningsbad för att hålla blicken klar. Den hade också behövts i dagens tidningsmakande, likväl som i arbetet med den här filmen.