13 – Michael Tapper

Frankrike 2005. Tzameti. Regi: Géla Babluani. Skådespelare: Georges Babluani, Philippe Passon, Pascal Bongard, Vania Villers. Längd: 1.33.

13 (”tzameti” på georgiska), den georgisk-franske regissören Géla Babluanis andra och mest prisbelönta film, är redan under amerikansk nyinspelning i regi av Babluani själv. Den är en effektfullt berättad historia med flera oväntade vändningar som gör en dygd av sin låga budget, svartvita, korniga foto och handhållna kamera. Filmens brännande ämne – exploateringen av östeuropeiska arbetskraftsinvandrare i Västeuropa – utvecklas till ett skräckscenario där huvudpersonens liv blir den slutgiltiga handelsvaran.

Utomlands har den jämförts med både Eyes Wide Shut och Kafkas romaner, men genom huvudpersonens identitetsbyte med drastiska konsekvenser menar jag att Antonionis Yrke: Reporter ligger närmare. Liksom i den nyligen bortgångne italienske regissörens symbolladdade filmer är skådespeleriet och dialogen minimalistisk, och den brutala händelseutvecklingen löper obevekligt fram till sin logiska konsekvens i ett landskap som också bokstavligen ser ut som västerlandets förfallna bakgård.

Filmen börjar som ett neorealistiskt iscensatt drama om en georgisk hantverkare i Normandie, Sébastien (Georges Babluani, regissörens bror), som hankar sig fram på småjobb tills han en dag blir blåst på sina pengar och i desperation tar sin uppdragsgivares plats som nummer 13 i ett spel om stora pengar. Då växlar filmen till en nervigare kamerastil och klippning för att harmoniera med den gradvis alltmer skruvade thrillerintrigen.

Problemet är att den groteska slaktcirkus Sébastien hamnar i blir en alltför drastisk metafor för den värld av rättslöshet och hänsynslöst utnyttjande som drabbar långt fler än traffickingens offer. Likheterna till filmer som Saw och Hostel är ofrånkomlig, och då hamnar vi på de moderna myternas område snarare än i en drabbande lägesrapport om samhällets olycksbarn.