Shooting Dogs

Storbritannien/Tyshooting_dogs_ver3skland/Frankrike 2005. Regi: Michael Caton-Jones. Skådespelare: John Hurt, Hugh Dancy, Dominique Horwitz, Clare Hope-Ashitey. Längd: 1:55.

”Här rör det sig bara om döda afrikaner.” Omvärldens passivitet inför folkmordet på 800 000 tutsier i Rwanda i april-juni 1994 kan nog inte förstås på något annat sätt. Om det vittnar bland annat kanadensiske FN-officeren Roméo Dallaire i Peter Raymonts Shake Hands with the Devil (2004) och de fem överlevande kvinnorna i Kimberlee Acquaro och Stacey Shermans God Sleeps in Rwanda (2005). För att bara nämna två utmärkta dokumentärer.

Den cyniska men plågsamt träffsäkra formuleringen fälls av tv-reportern Rachel (Nicola Walker) i Shooting Dogs, baserad på en berättelse av BBCs tidigare Afrikakorrespondent David Belton, som också är filmens producent. Den handlar om hutumilisens belägring av en kristen skola i Kigali som bara nödtorftigt skyddas av en liten FN-styrka. Tills omvärlden bestämmer sig för att evakuera både västerlänningar och trupper eftersom ”döda afrikaner” inte är deras bekymmer.

Filmen är utmärkt spelad, slipat regisserad. Den bygger på en sann historia och är inspelad på platserna där det hände i Kigali. Veteranen John Hurt glänser som skolans föreståndare, fader Christopher, och nykomlingen Clare Hope-Ashitey gör ett minnesvärt porträtt av den begåvade unga Marie som mirakulöst klarar sig genom de fasansfulla 100 dagarna av människoslakt. Dessutom består filmteamet till stora delar av rwandiska överlevare.

Det inger respekt och beundran. Just därför hade jag önskat mig en konstnärligt kraftfullare och dramatiskt djärvare film.

Framförallt går filmen på stigar som, förutom flera dokumentärer, redan är väl upptrampade av både Hotel Rwanda (2004) och tv-filmen Sometime in April (2005). Vi ser samma belägringssituation med fickor av tutsi-flyktingar som skyddas av en patetiskt underbemannad och underbeväpnad FN-styrka, ständigt kohandlande med korrupta ministrar. Helevetesfärderna på likströdda vägar är identiska i de tre filmerna. Och samtliga titlar når sina dramatiska klimax när FN-trupperna gör sina uttåg till den ökända RTLM-radiostationens och hutumilisens isande blodtörstiga jubel.

© Michael Tapper, 2006. Sydsvenska Dagbladet 2006-04-28.