The Island – Michael Tapper

USA 2005. Regi: Michael Bay. Skådespelare: Ewan McGregor, Scarlett Johansson, Sean Bean, Steve Buscemi, Djimon Hounsou. Längd: 2:16.

När upptaktens reklamfilmsliknande mardröm i slutet återkommer som våtröm, då – om inte tidigare – står det klart att något gått snett i när man klonade fram The Island. Kanske inte så konstigt med Michael ”Armageddon” Bay som labbchef, om än omplanterad från Bruckheimer till Spielbergs DreamWorks. Liksom till sina tidigare filmer, hämtar han återigen allt sitt DNA-material från bättre förebilder (THX 1138, Blade Runner m.fl.) och lyckas att med klinisk noggrannhet rensa det på kritiskt tankegods.

Det är faktiskt så man skulle tro att Bay med The Island demonstrativt går sina kritiker till mötes genom att ur en av 1900-talets mest samhällskritiska populärkulturgenrer – science fiction-dystopier i litteratur och på film – vaska fram fingerfärdig actionmekanik i högbudgetklass för enbart reptilhjärnan.

The Island börjar i en skön ny framtidsvärld (år 2019) som bara känns alltför välbekant från 1970-talets sf-filmer. Här trängs overallklädda mänskliga sömngångare med avhumaniserande produktnamn som Lincoln 6 Echo (Ewan McGregor) och Jordan 2 Delta (Scarlett Johansson) i sterila korridorslabyrinter som isolerats under jorden efter en global katastrof. Han är den gymtränade grubblaren över stora livsfrågor som varför alla tvingas äta tofu på tisdagkvällar. Hon är sexig och har, förutom en aldrig sviktande makeup, silikonförbättrats i läppar och bröst för att understryka detta.

Efter cirka 40 minuters speltid – långt efter de flesta biobesökarna, inklusive de som gick bet på skruvningen i THE VILLAGE (2004) – listar Lincoln ut sanningen bakom Den Stora Lögnen och flyr med sin älskade Jordan. Sedan följer 90 minuter av delvis flyhänt regisserad action, som emellertid dras ner av ideliga logiska nödlösningar och en irriterande fladdrig klippning mellan utstuderat skakiga kamerabilder som snarare förvirrar än driver upp spänningen.

Här någonstans på vägen mellan helikopterstuntsen från 1980-talspopcornrullen Blue Thunder och biljakterna från Bays egen Bad Boys II förbyts också den inledande vaga kritiken av en skenvärld byggd på bedrägliga reklambilder mot en entusiastisk beundran för den verkliga världens konsumtionspropaganda.

Produktplaceringen av lyxvaror (mobiltelefoner, bilar, parfym, datormjukvara) skruvas upp under filmens gång, och huvudpersonerna reagerar med förtjusning samtidigt de lite förstrött jagas till livet av samhällsbärarnas hyrda legoknektar. Det absurda scenariot kan förstås bara sluta på ett sätt: Med att de märkesklädda huvudpersonerna i slutscenen flyr sina bekymmer på en designad motorbåt som satt kurs på den hägrande Paradisön i filmens titel. Alltså, just den förljugna önskedröm som filmen inledningsvis låtsas ironisera över.