Kung Fu Hustle

USA/Kina 2004. Gung Foo. Regi: Stephen Chow. Skådespelare: Stephen Chow, Leung Siu Lung, Yuen Qiu, Yuen Wah. Längd: 1:39.

I Hong Kong och Kina har Stephen Chow de senaste åren seglat upp som Jackie Chans naturlige efterträdare inom den populära actionkomedin. Internationellt borde han ha haft sitt genombrott redan med sin förra film, Shaolin Soccer (2002), men distributören Miramaxs förödande sönderklippning och obefintliga marknadsföring satte effektivt stopp för det. I de flesta länder smögs den i tystnad upp på videohyllorna – i Sverige under titeln Kung fu-fotboll.

Med Kung Fu Hustle tar Chow sin särpräglade kombination av burlesk folkhumor, surrealistiska stuntinslag och medvetet skruvade visuella effekter till nya höjder. Liksom föregångaren Chan är han inspirerad av Buster Keatons våldsamma slapstickfarser i kombination med inhemsk kampsporttradition i arvet efter Bruce Lee. Men här finns också en anarkistisk crazyhumor som med hjälp datoranimation anknyter till Chuck Jones tecknade filmer (Snurre Sprätt, Gråben och Hjulben).

Spelplatsen är ett förrevolutionärt, närmast laglöst Shanghai. Här styr det fruktade gangstergänget Yxorna, och hit söker sig den småkorkade lantisen Sing (Chow) och hans lika blygsamt intelligente vän (Chi Chung Lam) för att försöka bli medlemmar i deras mördararmé. Parets klantiga försök att med diverse grymheter – som ofelbart slår tillbaka på dem själva – kvala in hos sina idoler får emellertid ett abrupt slut när Yxorna gör misstaget att starta krig med fattigkvarteret Svinstiangränden.

Högst upp i kvarterets hierarki står ett kärringmonster till hyresvärdinna. Hon spelas med sublim vulgaritet av Yuen Qui, Hong Kong-filmens skönhetsdrottning på 1970-talet (mest känd i väst för sin biroll i Bond-filmen Mannen med den gyllene pistolen). Lönnfet, skrikig, kedjerökande, ständigt klädd i sliten morgonrock och papiljotter är hennes livsluft att med både svordomar och fysiskt våld tyrannisera såväl hyresgäster som sin skinntorre man – den senare en patetisk snuskgubbe som raggar på all kvinnlig fägring som kommer i hans väg.

Kvarterets solkiga pilsnerfilmstöntar i kinesisk tappning ser på ytan ut som en lätt match för de hårdföra gangsterposörerna från Tarantinoland. Men, som i de bästa actionkomedierna från Asien, så döljs fantastiska kung fu-egenskaper bakom en ful, skitig och (ibland) elak fasad. Så även hos huvudpersonen Sing, som – i filmens enda ideologiska blinkning – blir förlöst som fredsstiftande kung fu-mästare efter att hans slumrande klassolidaritet med Svinstiangrändens invånare väckts och han haft ett privat möte med Buddha i den högre stratosfären (bokstavligen).

Sedan följer en serie halsbrytande och alltmer bisarra actionscener, där Chow ges fritt spelrum för sin clownaktiga, fejkade kampsportstil som han skämtsamt kallat ”Mo Lei Tau” (ungefär ”utan hjärna” eller ”nonsens”). Bland höjdpunkterna märks en underbar Gråben och Hjulben-inspirerad jakt till fots, komplett med roterande ben i överljudsfart och ett virvelvindsliknande eftersvall som skapar förödelse i omgivningen.

Kulmen nås i en episk slutuppgörelse av wagneriansk operakaraktär där den ena efter den andra av de mest knasiga, påhittade kung fu-varianter staplas på varandra. Denna anarkistiska explosion blir en hejdlös drift med kampsportsgenren och den ofta fånigt mystifierande höviskheten gentemot österländsk filosofi som finns både på hemmaplan och i väst.

© Michael Tapper, 2005. Sydsvenska Dagbladet 2005-06-03.