Coach Carter – Michael Tapper

USA 2005. Regi: Thomas Carter. Skådespelare: Samuel L. Jackson, Rick Gonzales, Rob Brown, Antwoin Tanner. Längd: 2:17.

Officiellt baserad på en sann historia men snarare på ett otal skoldramer från 1920-talet och framåt om hur fattigdom och ungdomskriminalitet kureras, inte med en radikalt ny socialpolitik men med terapeutiskt självhjälpsbabbel, jävlaranamma och stenhård tukt. Äldre biobesökare har sett det i 1950-talsklassikern Vänd dem inte ryggen, medelålders i 1980-talsvarianten Rektorns lag och yngre än så i den snarlika Farliga sinnen. Bakom dem står det många åter.

Ken Carter (Jackson) tar jobb som basketbolltränare på en nergången high school med usel betygsstatistik i Richmond, Kalifornien, och tvingar skollaget att både träna och studera hårdare för en bättre framtid med collagestudier. Som bot för deras slappa inställning och brist på respekt för både andra och sig själva inrättar han en marinkårsanda, där alla tvingas skrika ”Sir” efter varje replik, bära slips på matchdagen och göra 200-1000 armhävningar vid minsta disciplinfel.

Handlingen berättas i en rad efter hand alltmer tröttande och välbekanta crescendon: Carters korthuggna förmaningar övergår i eggande peppningar, som med svällande pompös musik tonar över i lagets triumfatoriska matcher – alla avgjorda med i sista sekunden med en vinnande boll i korgen.

Coach Carters dramatiska recept är inte bara tunnslitet och förutsägbart, behandlingen av de problem filmen säger sig vilja belysa är, milt sagt, en grov banalisering.