Closer

USA 2004. Regi: Mike Nichols.closer Skådespelare: Jude Law, Natalie Portman, Julia Roberts, Clive Owen. Längd: 1:44.

Till sin yttre konstruktion ser Closer ut som en modern kärlekskarusell, en uppdatering av klassiker i genren som Max Ophuls La Ronde med ett stänk av Nichols tidigare regiarbeten om könsroller och bittra maktspel, främst Vem är rädd för Virginia Woolf? (1966) och Carnal Knowledge (1971). Men Patrick Marbers manus efter egen, prisbelönt pjäs från 1997 är en bara halvt lyckad korsning mellan trendiga fenomen som den romantiska ”Cool Britannica”-komedin (Notting Hill, Bridget Jones) och Neal LaButes ironiskt blinkande och synnerligen elaka kammarspel (Betty tur och retur, The Shape of Things).

Snygg förpackning. Salongssmart dialog. Tomt på intelligenta livsinsikter. Men så handlar det också om unga själar som strömlinjeformats för maximal anpassning till en narcissistisk kultur.

Öppningen är talande. Som i en reklamfilm vandrar aspirerande författaren Dan (Jude Law) och ex-strippan Alice (Natalie Portman) i slow motion mot varandra på en packad London-trottoar. Vackra och självmedvetna står de ut från mängden. De poserar inför varandra, flirtiga leenden i samförstånd. Hon glömmer vänstertrafiken, ser åt fel håll, tar ett kliv ut på gatan och blir påkörd av en taxi. Han rusar fram till hennes till synes livlösa kropp. Med blessyrer på ena kinden, snitsigt sminkade som om hon preparerats för att delta i en Benetton-annons, slår hon upp ögonen, klipper menande med ögonfransarna och kvittrar: ”Hello stranger.”

Mötet är så beräknande arrangerat för maximal gullighetseffekt att man storknar. Som upptakt till en verbalt sadomasochistisk, rå och ångestladdad knullfyrkant ska det möjligen uppfattas som en självironisk genrekommentar med udden mot just den romantiska komedin, särskilt som den följs av en fnissig snabbtur i turist-London. Problemet är att scenerna i praktiken stannar vid att fylla samma dramatiska klichéfunktioner.

Motsvarande haglar schabloner ur det borgerliga relationsdramat av skakande, andlig striptease när rosenskimret strax förbyts till en turnering i sexuella förbindelser med välriktade känslomanipulationer och elaka otrohetsbekännelser som duellvapen. Som studie av medelklassens Sköna Hem-helvete med akut svält på kärlek och livsglädje är Closer visserligen långt mer begåvad och underhållande än Killinggängets överskattade folkföraktsbanalitet Fyra nyanser av brunt. Men även här finns en irriterande självgodhet i den medvetet ytliga personskildringen.

För även människor som frusit fast i destruktiva roller bär på möjligheten till förändring, längtan efter att bli bättre människor. Verklig tragedi uppstår när rollgestalterna låter oss ana detta mellan raderna. Det händer aldrig här. I stället reduceras personerna i enlighet med dramats cyniska anslag till att vara ett med sina groteska masker.

Som bekräftelse på Dans och Alices till synes ödesbestämda framtid som könets fångar förses det unga paret med medelålders spegelbilder tillika sexuella sparringpartners: läkaren Larry (Clive Owen) och fotografen Anna (Julia Roberts). Han: en amoralisk alfahanne med sinnet fixerat vid att sätta på allt i kjoltyg. Hon: en klassisk kvinnomartyr som bara kan älska män som skadar henne.

Med cementerat hånleende och ett outsinligt förråd av sårande sarkasmer i beredskap tycks Larry till en början vara det främsta föremålet för filmens satir. Men i slutbilderna av Anna åter vid hans sida i sängen och Alice tillbaka som självmedvetet sexobjekt på en storstadsgata står ändå hans krassa livssyn som segrande sensmoral.

Kanske som en självironisk grimas åt denna orgie av självironiska reflektioner låter Marber Alice analysera Annas fotoutställning ”Strangers”, en serie studier av känslosamma ansikten med ett foto på en gråtande Alice som huvudnummer. Alice summerar utställningen som en ”reassuring lie”, en lögn som tryggt bekräftar sakernas tillstånd. Med sin självmedvetet ironiska titel och snarlika närbildsestetik, dröjande vid skådespelarna ansiktsuttryck av förment uppriktighet, borde filmen ha tagit det omdömet som sin underrubrik.

© Michael Tapper, 2005. Sydsvenska Dagbladet 2005-02-11.