Tillsammans med dig

Kina/Sydkorea/Singapore 2002. Han ni zai yiki. Regi: Chen Kaige. Sktogetherådespelare: Tang Yun, Liu Peiqi, Chen Hong, Wang Zhiwen, Chen Kaige. Längd: 1:56. Betyg: 2.

Det råder synbarligen bistrare tider i kinesisk film, åtminstone för filmskaparna i den femte generationen. Efter år av tilltagande följsamhet mot regimen tog Zhang Yimou slutligen steget fullt ut och gjorde med officiell uppbackning av aldrig tidigare skådat slag det svulstiga nationaleposet Hero, vars fascistiska sensmoral och bildestetik applåderades av en till största delen aningslös svensk kritikerkår.

Tian Zhuangzhuang, som svartlistades efter sin kritik av kulturrevolutionen i Den blå draken (1993), återkom med en nyinspelning av en filmklassiker: den charmiga men ytterst profillösa När våren kom till byn. Och även den så ofta både ideologiskt och konstnärligt djärve Chen Kaige har i sin senaste film, Tillsammans med dig, växlat över till en politiskt harmlösare produktion. Ja, han har faktiskt gjort en snyftare av riktigt gammaldags snitt. Men helt fri från nålstick mot det nya, föregivna välfärdslandet Kina är den inte.

Vi möter här en naiv lantis, fattige kocken Liu Cheng (Liu Peiqi), som tar sin begåvade violinist till son, 13-årige Xiaochun (Tang Yun), till Beijing för att försöka göra denne till en rik och berömd solist. De navigerar sig fram i en av pengar och vänskapsband korrumperad musikvärld med oväntad hjälp av en snäll prostituerad och några moraliskt rakryggade fiollärare mot en final där musiken från hjärtat och inte plånboken triumferar.

Hade vi befunnit oss i Hollywood på 1930- eller 1940-talen hade filmen varit en kvinnomelodram och hetat Stella Dallas eller Mildred Pierce. Tillsammans med dig är nästan en exakt kopia av dessa filmers berättelser om självuppoffrande kvinnor som gör allt för att deras döttrar ska få en bättre framtid. Enda skillnaden är att det här handlar om en man och hans son. Till och med så slitna klichéer som den lyckliga horan med hjärta av guld och den fattige, bohemiske konstnärssjälen som helt lever för sin musik finns med.

Men även om det långa stunder kantrar över i ädelpekoral, så finns intressanta inslag utöver korruptionstemat. Filmen kretsar nämligen kring ett om individualistiskt, existentiellt självförverkligande för en ung generation. Det förmedlas med viss ambivalens underton av en västerländsk kultur som visserligen medför nykapitalistisk roffarmentalitet men också konstformer som manar till ett personligt uttryck.

Dessa båda aspekterna finner en slags balans i den världsvant luttrade men samtidigt också konstnärligt passionerade professor Yu Shifeng. Yu spelas av regissören själv och verkar i flera av sina monologer verkar ge röst åt Chens egna konstnärsideal. Tyvärr återspeglas dessa inte nämnvärt i filmens iscensättning, som gör några valhänta försök till gripande montagesekvenser under musikutövningarna men förblir på långt avstånd från tidigare prestationer av upphovsmannen.

© Michael Tapper, 2003. Sydsvenska Dagbladet 2003-08-01.