Mer än ett decennium har gått sedan debatten. Varför publicera den här dagboken? När jag hittade den, ursprungligen publicerad på Film Internationals hemsida filmint.nu, och läste om den nu, 2014, slog det mig hur väl den visar den intellektuella debattens utarmning. Användningen av härskartekniker, demonstrerad i den riggade debatten nedan, har ersatt bildning och kritisk reflektion. Genom att stoppa gensvar, mystifiera filmkonsten, använda nyspråk och en nedlåtande ton ger DN Kultur en uppvisning i hur man får rätt med grumliga tankar som tillhygge.
28 mars. Svensk premiär på Zhang Yimous påkostade film Hero. Filmen får ett entusiastiskt kritikermottagande. Ingen av recensenterna i de tongivande storstadstidningarna har några som helst betänkligheter inför den ideologiska undertexten i detta påkostade propagandanummer, finansierat och marknadsfört med en officiell uppbackning från den kinesiska regimen på ett sätt som saknar tidigare motstycke. Kanske ser dem det inte eller bryr sig inte. För mig säger den något väsentligt om Zhang Yimous konstnärskap, hans anpassning till censuren och den politiska regimen.
10 maj. Med tanke på ovannämnda kritikermottagande skriver jag recensionsessän FASCINATING FASCISM (se även den svenska versionen: FASCINERANDE FASCISM) och publicerar den i Film International, nr. 3, 2003 (#3), sidorna 48–51, samt i en nätupplaga av tidningen på filmint.nu. I essän diskuterar jag inte bara kinesisk film och Zhang Yimou utan även den underförstådda, värdehierarkiska upphöjning – socialt prestigefylld så kallad god smak, om än i modern upplaga – av regissörer, filmgenrer och hela länders produktion under beteckningen ”kvalitetsfilm”, ett begrepp som står i vägen för kritisk analys. Samtidigt reflekterade även Andreas Hoffsten över den kinesiska regimens uppbackning av filmen i tidskriften Zoom # 2.
6 juni. I en krönika i Dagens Nyheter ger den tidigare positiva recensenten av filmen, Maaret Koskinen, ett generöst erkännande åt såväl Hoffstens som mina argument.
23 juni. I en tvåspaltig krönika, iögonfallande placerad på en högersida och försedd med färgbild, går Eva af Geijerstam i Dagens Nyheters kulturdel till angrepp mot min kritiska essä. Rubriken ”Västerländsk kritik av kinesisk film ställer krav på nyansering” antyder min text lider av en allvarlig brist på just det, och i texten kan man bland annat läsa att min kritik av Zhang Yimou är förmäten.
25 juni. Min replik publiceras i Dagens Nyheter. Hoptryckt längst ner på en vänstersida och illustrerad med frimärksstor svartvit bild är den lätt att missa. Att döma av några både elektroniska och vanliga brev under följande dagar är det i alla fall några som läst och uppskattat den. Ingen av dem visade tecken på att vara av fradgatuggande, antikommunistiskt märke. Tvärtom. Här är min replik:
Ingen trovärdig kritik utan ständiga självprövningar
– svar till Eva af Geijerstam
Domen över mig i DN den 23 juni är tydlig: Jag kritiserar den ofta förbehållslösa uppvärderingen av film från totalitära stater i västpress. USA:s president Bush utnämner en del totalitära stater till ”ondskans axelmakter”. Alltså tycker jag som Bush. Eva af Geijerstams tar i sin slutkläm till till helvetespredikningens billigaste konststycke, nämligen guilt by association. Det är retorik passande för Tage Danielssons Grallimatik.
Hennes utfall riktar sig mot Andreas Hoffsten och min – i synnerhet min (Hoffsten nämns inte ens) – kritik mot det höviska, svenska mottagandet av Zhang Yimous Hero som vi, oberoende av varandra, publicerade i de senaste numren av Zoom (2003:2) respektive Film International (2003:3 och filmint.nu). Tidigare (6 juni) har DNs kritiker Maaret Koskinen, själv positiv i sin recension av filmen, gett våra argumentationer ett generöst och eftertänksamt erkännande.
Eva af Geijerstam tycker däremot att min kritik ställer ”förmätna krav på ett antingeneller, oklart vilket” när den kinesiska filmen nu, enligt samma författare, påstås genomgå såväl en ekonomisk kris som konstnärlig liberalisering. Sedan hävdar hon att jag intar ett ”förbehållslöst avståndstagande från allt som inte kritiserar regimen i konkret strukturella termer”.
Vad jag i min essä ”Fascinerande fascism” gjorde var helt enkelt en kritisk prövning av mediebilden av Zhang Yimou mot en genomgång av hans bakgrund, filmer och villkor under den kinesiska diktaturen. Jag ser då bilden av en filmskapare som i sitt arbete gradvis blivit en allt större anpassling och numera är ett framgångsrikt propagandainstrument för regimen.
Den kinesiska regimen tillämpar, liksom många andra totalitära stater, i konkret mening en fascistisk maktideologi (från korporativ stat med elitstyre till synen på individen som försumbart verktyg för nationen), alldeles oavsett officiell etikett. Och det är den ideologin som kommer till ett så motbjudande uttryck i Hero, både i handlingens dramatiska struktur men också i sin bildestetik.
I förringande tonfall kallar af Geijerstam min analytiska essä för ”min tolkning”. Det skulle vara intressant att se en annan och lika utförlig genomgång av Yimous karriär och filmen Hero från af Geijerstam själv – ett tämligen rimligt krav med tanke på hennes kritik av min kritik. Men i stället glider hon bara förbi ämnet med formuleringar om filmtiteln och dess hjälte som ”moraliskt problematiserande” och ”ingalunda entydig”. Argument och analys saknas dock föga förvånande.
Likaså hävdar hon att jag kräver realism ”i en allt annat än realistisk berättelse”. Nej, det har jag aldrig gjort, men stiliseringsestetik och mytbildning är inte en fristad för fascistisk ideologi. Tvärtom med tanke på filmproduktionen på tyska UFA under nazitiden. En stiliserad film – men med betydligt mer för regimen problematiska och kritiska inslag – på samma ämne är ju kollegan Chen Kaiges Kejsaren och mördaren, och den tar jag också upp i min text.
I min avslutning till essän i Film International uppmanar jag till självkritik hos dagens presskritiker och jämför med den hälsosamma, omprövande ämnesdebatt som filmakademikerna fört de senaste tio åren. Det är nämligen lätt att i recensioner och artiklar falla tillbaka på etablerade värdehierarkier, kanonbildningar av ”mästerregissörer” och slappa tyckarformuleringar. Dessvärre glider Eva af Geijerstam undan även här och presterar istället en luddigt formulerad apologi för såväl en fascistisk film som sin egen till intet förpliktigande filmkritik.
© Michael Tapper, 2003. Dagens Nyheter 2003-06-25.
P.S. Om några faktauppgifter: För exiliraniers kritik av Abbas Kiarostami, se The New Iranian Cinema, redigerad av brittiske antropologiprofessorn Richard Tapper (inget släktskap). Se även Charlotte Sjöholms utförliga recension av boken i Film International 2003:2. Tony Leungs apologi för massakern på Himmelska Fridens Ports Torg refereras i DN lördagen den 5 april och bekräftades bland annat av diskussionsinlägg på chattsidan till Heros officiella webbsajt med hänvisning till kinesisk dagspress. Chattsidan är numera stängd, ”under maintenance”. Uppgiften har i och för sig ingen betydelse för min argumentation.
28 juni. Återigen med väl tilltaget utrymme och på bästa publiceringsplats – två spalter längst ut på en högersida – går Eva af Geijerstam till förnyat angrepp mot mig med i stort sett samma argument som tidigare. Enligt principen ”anfall är bästa försvar” ställer hon sig oförstående till att jag i mitt svar blev ”upprörd” över hennes angrepp den 23:e, ett minst sagt märkligt påstående med tanke på den harm och försåtliga argumentation som präglade hennes eget, första debattinlägg.
På det följer ett påstående om att jag skulle ha jämställt Zhang Yimou med Leni Riefenstahl som förstås ska ge sken av det orimliga i denna parallell. Dessvärre för Geijerstam är totalitär konst sig lik oavsett regim, något jag också fokuserar på i min andra, refuserade replik (se nedan). Parallellen mellan Hero och nazitidens episka historiefilmer är bara alltför giltig.
Några meningar om Zhang Yimous Att leva och Vikarien ska påvisa att det minsann visst finns samhällskritik i regissörens alster. Och med den välvilligt höviska hållning som genomsyrat mottagandet av regissörens filmer kan man förstås hitta enskilda korn av problematik som kan stödja en önskad läsning. Men nu var syftet med min essä att titta på Zhang Yimous filmskapande i stort och den särställning han haft både i hemlandet och i Kina, något som framträder mycket tydligt om man ställer hans karriär i kontrast till generationskamraterna Chen Kaige och Tian Zhuangzhuang. Och då blir bilden en helt annan, och den vill Geijerstam inte diskutera.
I stället gör hon sig en utvikning om Hero som ”en pendang” till Chen Kaiges Kejsaren och mördaren – raka motsatsen till min analys i ”Fascinating Fascism”. Det stannar dock, som vanligt, vid ett påstående vilket är bra för henne eftersom två filmer på samma ämne svårligen kan vara mer olika än dessa – konstnärligt och ideologiskt.
Avslutningsvis upprepar hon sina svepande påståenden från förra om en föregiven liberaliseringsprocess i Kina, något som ter sig löjeväckande eftersom det samtidigt kommer nyhetsrapporter om den kinesiska diktaturregimens förnyade försök att med en skärpt landsförräderiparagraf i lagboken kväsa Hong Kongs redan hårt ansatta massmedier. Därmed öppnar man för totalt godtyckliga arresteringar av meningsmotståndare efter varje antydan av regimkritiska uttalanden. Jag skriver därför ett svar och skickar det via e-post till Dagens Nyheter. Jag ringer för att få bekräftelse på att de mottagit svaret, men de tvekar inför att publicera det. Det kommer heller aldrig att gå i tryck. Här är det:
Förenklingen står Eva af Geijerstam för
Den retoriska grallimatiken fortsätter i af Geijerstams replik i DN den 28 juni. Först rättfärdigar hon sin egen tarvliga likställelse mellan mig och president Bush genom att påstå att även jag gör mig skyldig till ”guilt by association”. Sedan drar hon åter samma vals i sin slutkläm om mig som en ”filmkritikens renhetsivrande mulla eller lika renhetsivrande Bush”. Här föreligger uppenbarligen en argumentationsteknikens kortslutning.
Min egen ”guilt by association” består, enligt af Geijerstam, i att jag, mot hennes argument om att filmisk stilisering skulle vara en slags ideologisk fristad, pekar på den ymniga produktionen av stiliserade filmer på tyska UFA under nazitiden. Tvärtemot hennes påstående gör jag inte här någon direkt koppling till Yimous senaste film. Men den kan jag visst göra då den är allt annat än orimlig.
UFA:s storproduktioner 1933–45 utspelade sig nämligen, liksom Hero, gärna i en historisk tid som försetts med ett ideologiskt tillrättalagt sagoskimmer. Filmens hjältar var de som offrade sig för nationen. Den främste av dem var naturligtvis Ledaren. Med en närmast religiös hängivelse är han nationens arkitekt och främste uttolkare av dess innersta vilja och själ.
I hemmet, arbetet och på slagfältet är de underordnade hjältarna de som förstår Ledarens roll av att ibland och med tungt hjärta fatta beslut om obehagligheter som att sända soldater i döden, avrätta landsförrädare (läs: meningsmotståndare) och hålla kontroll över nationen med järnhand om så nödvändigt. Mönstret finns redan i de revanschistiska Fridericus-filmerna om Fredrik den Store på 1920-talet, fortsatte i svulstiga hyllningsfilmer till den preussiska krigsandan som Hans Steinhoffs Två konungar (1935) och Veit Harlans Den store segraren (1942), och avslutades med det perversa kollektivsjälvmordseposet Kolberg (1945).
Mönstret är detsamma i Hero hur mycket af Geijerstam än försöker rättfärdiga filmen med att den inte skulle vara entydig. Med samma idé om föregiven mångtydighet hänvisade en del recensenter av filmen till Akira Kurosawas Rashomon. Avståndet mellan dessa två filmer kunde emellertid inte vara större.
I Rashomon slås en från början dogmatiskt antagen sanning sönder av andra, motsägande berättelser. Hero är däremot en lång och omständlig upprättelse för en i upplösningen upprättad officiell dogm om nödvändigheten av ”Ett Rike”. Denna dogm utgår från Ledaren kung Zhengs nationsmytologi, konstruerad för att med alla medel rättfärdiga hans krav på att bli rikets kejsare. Filmen går här igenom en rad berättelser, som alla visar sig vara falska tills Kejsarens Sherlock Holmes-liknande intuition ser igenom härvan av lögner. Mot slutet uppenbaras sanningen, och det är förstås kejsarens sanning som de tidigare lönnmördarna plötsligt ansluter sig till genom känslomässig insikt.
Denna yttersta sanning bekräftas eftertryckligt av Namnlös, både direkt i dialogen och genom hans och de tidigare konspirationsfrändernas frivilliga offer av sina liv i nationens intresse. Det enda som återstår av mångtydighet är innebörden i titeln. Här följer man dock ovannämnda mönster: Hjälte är den som offrar sig för Nationen: Ledaren genom att viga sitt liv åt den, soldaten genom att bokstavligen ge sitt liv för den. Den totalitära nationen är allt, individen intet. Det är kvintessensen av fascismens ideologi, och den gestaltas tydligt i Kolberg likväl som i Hero.
Intressant i sammanhanget är inte huruvida regissörerna själva har partibok eller delar regimens uppfattning. In i Zhang Yimous eller Leni Riefenstahls själ kan vi inte titta. Men resultatet – filmen – kan vi se. En filmarbetares bevekelsegrunder kan säkert vara många, alltifrån kallhamrad opportunism och karriärism till en naiv idealism om möjligheten att göra moraliskt och ideologiskt obefläckad konst. Det kan exempelvis Klaus Kreimeiers bok The UFA Story vittna om.
Fakta i fallet Zhang Yimou är också att han fått en officiell uppbackning av den kinesiska diktaturen som saknar motstycke. Jämför bara med generationskollegor som Chen Kaige och Tian Zhuangzhuang. Och Zhang Yimou har på ett generöst sätt återgäldat med bland annat reklamuppdrag för regimen och en allt större anpasslighet utmynnande i en svårslagen uppvisning av rövslickeri för totalitär maktutövning med den fascistiska filmen Hero.
Man kan hitta något korn av kritik i bland annat Att leva – det kan man säkert hos de tyska medlöparregissörerna också – men det rör sig aldrig om något systemfel i politiken eller samhällssystemet utan alltid om noga avgränsade individuella problemställningar. Man kan här jämföra med den kritik som med rätta brukar rikta sig mot amerikanska storproduktioners flathet när det gäller systemkritik. Här som där rör det sig om att skildra tragiska misstag eller maktmissbruk av enskilda rötägg i ett för övrigt hälsosamt och moraliskt rättfärdigt samhällsbygge.
Vidare påstår hon att min betraktelse av Kina är ”monolitisk” eftersom jag inte gläder mig åt försiktiga demokratiyttringar. Jo tack, sådana har vi sett förr när diktaturer från ena dagen till den andra skiftar mellan repressiv tolerans och brutala maktövergrepp. Och Kina håller fortfarande politiska fångar och massavrättar brottslingar. Nu senast har de byggt upp en enorm kontrollapparat kring den allt mer spridda Internet-användningen i landet. Samtidigt skyfflas fattiga som boskap ut ur Beijing för att OS-sändningarna inte ska besväras av bilder som stör den officiella propagandan om ett välmående land.
Eva af Geijerstams apologetiska retorik visavi den kinesiska diktaturen och dess främsta kulturexportvara, Zhang Yimou, är oroande på många sätt. Den visar nämligen på just hur svårt det är med kritisk analys och självprövning – två av de nödvändigaste inslagen i demokratisk journalistik värd namnet. Här är de etablerade värdehierarkierna och kanonbildningarna av ”mästerregissörer” så grundmurade att de inte går att rubba i af Geijerstams värld. Det viktigaste är att tycka i enlighet med denna norm, inte att kritiskt granska och analysera. Därmed återfaller af Geijerstams påstående om mitt ”renhetsivrande” också med all ironisk tydlighet tillbaka på henne själv.
© Michael Tapper, 2003-06-28.
1 juli. På väg till Högskolan på Gotland i Visby och några veckors undervisande i en kurs om Ingmar Bergmans filmer får jag, DN Kulturs redaktör Stefan Jonssons svar att mitt andra debattinlägg refuserats. Jonssons motivering består av cyniska generaliseringar om att debatter som den här blir banala och fastnar i upprepningar som därmed tappar i intresse. Det gick tydligen bra för Geijerstam att idissla sina argument, men när jag vill utveckla diskussionen i mitt andra inlägg då är det ”upprepning”.
I stället säger sig Jonsson vilja ”bredda debatten” med andra inlägg och tillägger magistralt: ”Det kan du väl inte ha något emot?” Inte undra på att Jan Guillou kallat tidningen för ”Sveriges malligaste”. När jag inte finner mig i att bli behandlad som idiot utan envisas med att hävda min rätt till genmäle, då kommer ytterligare en överraskning: Inte bara ska jag helst hålla käft och se glad ut; jag uppmanas också – om jag väljer att publicera mig någon annanstans – att inte säga att detta mitt genmäle nummer två refuserats av DN. Jonssons argument: ”Det skulle döda debatten”.
Med mobilen ringer jag Sydsvenskan, men de vill inte utmana Stora Draken. Därför beslutar jag att publicera på Film Internationals hemsida i stället. Inte så många läsare, kanske, men tillräckligt för att djungeltelegrafen ska sättas igång.
3 juli. Efter att ha läst Bo Madestrands inlägg står det klart vad DN Kultur menar med att ”bredda debatten”. Inte bara är Madestrand medarbetare på kulturredaktionen och således kollega med Geijerstam utan han upprepar i stort sett hennes ståndpunkter med förnyad och försåtlig argumentation mot min essä. Och han gör det på väl tilltagen plats över fyra spalter med färgbilder på högersida. Det börjar nu verkligen arta sig till en uppvisning i hur man får rätt oavsett om man har det eller inte.
Efter att ha använt en dryg spalt till att, fullkomligt överflödigt, redovisa tidigare argument i debatten – tydligen föreligger här ett undantag i Jonssons upprepningsförbud – konstaterar Madestrand att han vid en ny granskning av filmen finner min kritik ”rimlig”. Men strax vänder han på klacken för att kontra detta med Geijerstams huvudargument: mångtydighet. Det blir sedan Madestrands nyckelord i texten som följer.
”Mångtydighet” är ett av många luddiga ord som förekommer i kulturdebatten för att intyga konstverks kvalitet och ”djup” genom att kritikern finner gömda betydelseskikt som bara den invigde kulturanden (det vill säga kritikern själv) förmår se. Ofta stöds detta med någon för dagen trendriktig kulturteoretikers formuleringar. Egentligen är begreppet meningslöst i sammanhanget eftersom alla kulturprodukter är mångtydiga. Det är bara att gå till undersökningar om filmpåverkan för att konstatera att även den enklaste Disney-film har de mest skiftande uttolkningar. Men nu är ju Hero en så kallad kvalitetsfilm av upphöjd regissör. Och den innehåller en rad, som det visar sig, falska återblickar, utlagda villospår. Och det är dessa som medarbetare Madestrand anser står för mångtydighet, mer specifikt: skiftande ideologiska perspektiv.
Falska återblickar och villospår är dock något som varit en berättarteknisk kliché alltsedan Sherlock Holmes och Agatha Christies dagar, förmodligen ännu tidigare. Alfred Hitchcock använde greppet i Rampfeber (Stage Fright, 1950), men ansåg det vara ett billigt bedrägeri mot åskådaren. Ändå har det blivit ett återkommande inslag i thriller- och spionfilmer. Senast användes det i Basic, men då i alltså en populärkulturell inramning som inte omgärdas av kulturell prestige. Således inte mångtydig. Möjligen enfaldig, gimmickartad.
Därefter är det dags för ett försåtligt argument av annat slag, nämligen: ”Filmens mottagande i Sverige antyder också att den tolkning Tapper representerar inte fått något brett genomslag.” Låter kanske oskyldigt, som ett slags missförstånd där skribenten inte insett att jag faktiskt skrev min essä efter kritikermottagandet, inte före. Men påståendet antyder också att jag är något slags avvikare – kanske rent av lite knasigt trotsig – gentemot normen, det vill säga en för övrigt enig och positiv kritikerkår.
Kan en majoritet av kritikerna ha fel? Madestrand låter oss i en lång och omständlig redogörelse (nya upprepningar trots Jonssons förbud) för presskritiken förstå att så väl rimligen inte kan vara fallet, en klassiskt ohederlig undanmanöver för att slippa saklig argumentation. Denna typ av majoriteten-har-rätt-resonemang har använts flitigt av högerpopulistiska partier och rörelser, senast Ny Demokrati, för att legitimera allsköns demagogi, exempelvis att dödsstraffets införande eller invandrardiskriminering automatiskt är bra eftersom en majoritet tycker så (vilket en del publikundersökningar har gjort gällande). Eller varför inte dödsstraff?
Återstoden av texten går sedan i Geijerstams fotspår: mångtydighet och gränslös välvillighet underbyggt med en stor portion mystifikation av filmen ska visa att ”Tappers tolkning inte är direkt felaktig” men förstås enkelspårig och plump för den skönande som kan se nyanserna. Mystifikation av filmer har, som David Bordwell bland annat visar i sin bok Mystifying Movies, varit en akademisk åkomma med hjälp av hopkok från diverse filosofer, språkforskare, kulturkritiker, sociologer, psykoanalytiker med mera av ibland de lurvigaste slag. Dessa har gärna kombinerats trots att de kanske varit helt oförenliga och använts för att understödja påståenden de själva knappast skulle gå med på. Allt för att slå fast en redan på förhand bestämd slutsats.
Här utgör en sällsynt märklig kombination av namedropping och konstnärliga referenser – utan den minsta analys – grunden för påståendet om en symbolisk undertext i Heros kitschiga vykortsfotografi: Jackson Pollock, Rembrandt, Caravaggio, Peter Greenaway och Derek Jarman. Både Rembrandt och Caravaggio kan självklart anföras i alla möjliga konstnärliga sammanhang eftersom deras inflytande till och med på massproducerad hötorgskonst varit otvetydig. Vad de andra beträffar är referenserna helt grundlösa, för att inte säga huvudlösa, och Madestrand ska vara tacksam att Derek Jarman inte är i livet och informerats om skriverierna i DN. Då hade denne politiskt ständigt obekväme bildstormare haft åtskilligt att säga.
Madestrands önsketänkande, liksom Geijerstams, om Zhang Yimou som oppositionell, djupsinnig är gränslös. Därför utnämner han en scen mitt i handlingen då kungens trupper stormar en kalligrafiskola till filmens verkligt centrala. Här ser Madestrand en pennans seger över svärdet trots den stoiska uppgivenheten och undfallenheten för övermakten som på direkt uppmaning förmedlas av skolans konstnärlige ledare, följt av en perverst estetiserad massdöd bland de pilperforerade eleverna vid skrivpulpeterna. Det är ett berättarmönster identiskt med västernfilmens länge kvardröjande skildring av indianerna såsom romantiskt tragiska sagogestalter dömda av historien till att gå under för att lämna plats åt en modern civilisation. I bägge fallen förmedlas detta i en vis ledare/hövdings stoiska uppmaning av sina unga stridstuppar till villkorslös underkastelse inför döden. Om något illustrerar scenen svärdets triumf, oavsett om opponenten håller en penna eller inte.
10 juli. Debattens avslutning är förmodligen tänkt att mystifiera filmen en gång för alla genom att anlita en auktoritet på området: den kinesiske professorn i just kinesisk litteratur och därtill författaren av en bok om bland annat femte generationens filmskapare: Zhang Xudong. Han föräras en helsida med färgbild.
Zhang Xudong börjar ett långt och snirklande resonemang om hur Zhang Yimou står som en martyr mellan två makter – den onda, totalitära staten och en lika ond och totalitär marknad (alltså kapitalismen, närmare bestämt amerikansk sådan) – och hur han därför anklagas av både nationalistiska socialister och marknadsliberaler för att gå i respektive fiendes ledband. Kritiken mot Hero framställs också som uppdelad enligt dessa mallar. Som kritiker av filmens nationalistiska och fascistiska budskap blir jag alltså marknadsliberal eftersom andra utgångspunkter för den åsikten inte finns enligt Zhang Xudongs schematiska uppläggning. Även här används alltså ett svepande och försåtligt resonemang för att undvika en sakdiskussion.
Vidare hävdar han att kejsarens tanke om den totalitära, kinesiska staten enligt slagordet ”allt under himlen”, illustrerad av Hero, är ett kodord för Pax Americana. Epiken i Hero definieras senare, i kontrast till Chen Kaiges liberalhumanistsiska undertexter i Kejsaren och mördaren, som moraliskt och politiskt förankrad ”i gemenskapen, för att inte säga kollektivet”. Vad säger karln egentligen? Skulle denna nationalistiska och fascistiska berättelse vara ett uttryck för en kinesisk folksjäl, ett kollektivt medvetande? Den ståndpunkten är fascismen i ett nötskal!
Zhang Xudong avrundar med påståendet att Hero ska uppfattas som ironi. Förklädd i kampsportsfilmens populärkulturella dräkt sägs den vara ägnad den amerikanska konsumtionsmarknadens fantasivärld. Där huserar Hegels sedan länge pensionerade världsande för att ”fantisera om ett alternativt namn på sin globala ordning: tianxia – allt under himlen”.
Vad sistnämnda citat egentligen betyder kan jag för mitt liv inte begripa: Att Hero på något märkligt sätt gestaltar USA:s världsmaktsambitioner? Samtidigt som den uttrycker den kinesiska folksjälen?
Avslutande reflektioner
En mästerregissör är en mästerregissör är en mästerregissör, oavsett vad han gör för film. Det är sensmoralen i 2003 års ”debatt” om Hero i Dagens Nyheter. Bo Madestrand talar om hur filmen effektfullt förvrider sinnena på publiken med sitt visuella överdåd och ställer den retoriska frågan: ”Och skulle det i så fall vara något fel med det?” Den fascistiska estetikens förföriska fascinationsformer kan knappast illustreras bättre. Lägg också märke till hur Eva af Geijerstams påståenden om en pågående demokratiserings- och liberaliseringsprocess i Kina inte omnämns eller kommenteras av Madestrand och Zhang efter rapporteringen om de nya, totalitära yttrande- och tryckfrihetslagarna. Ser vi ens några tecken på liberalisering idag? Jag rekommenderar några böcker:
Om Fascism:
Robert Paxton (2005) The Anatomy of Fascism, Penguin.
Roger Griffin (1996) Fascism, Oxford Paperbacks.
Roger Griffin (1993) The Nature of Fascism, Routledge.
Roger Eatwell (2003), Fascism: A History, Pimlico.
Henrik Arnstad (2013) Älskade Fascism, Norstedts.
Om Fascism i film och konst:
David Hull Stewart (1973) Film in the Third Reich: A Study of the German Cinema 1933–1945, Simon & Schuster.
Brandon Taylor & Wilfried van der Will (eds.) (1990) The Nazification of Art: Art, Design, Music, Architecture and Film in the Third Reich, Winchester School of Art Press.
David Welch (2001) Propaganda and the German Cinema, I.B. Tauris.
Alan E. Steinweis (1996) Art, Ideology, and Economics in Nazi Germany: The Reich Chambers of Music, Theater, and the Visual Arts, University of North Carolina Press.
Jonathan Huener and Francis R. Nicosia (2007) The Arts in Nazi Germany: Continuity, Conformity, Change, Berghahn Books.
© Michael Tapper, 2003/2014.