Ken Park

USA/Nederländerna/Frankrike 2ken-park002. Regi: Larry Clark, Ed Lachman. Skådespelare: James Ransome, Tiffany Limos, Stephen Jasso, James Bullard. Längd: 1:36.

I kids (1995) och Bully (2000) vidareutvecklar Larry Clark de kärva iakttagelserna från sina reportageböcker i stillbilder: Tulsa (1971), Teenage Lust (1982) och Perfect Childhood (1992). Det handlar om en ungdomsvärld präglad av alienation, kärlekslöshet, droger och desperat kåthet. Hans i sammanhanget så omtalade sexualitetsskildringar har ofta en brutal kyla som snarare än kittlande pornografi blir scener där de destruktiva relationerna mellan rollgestalterna framträder som allra tydligast.

I Ken Park återknyter han till kids för att vidga perspektivet till föräldragenerationen. Här tillhör förnedring, misshandel och incestuösa övergrepp till vanligheterna inom familjen. Och liksom tidigare använder sig Clark med bravur av att blanda professionella skådespelare med talangfulla amatörer.

Saknas gör dock den förtätade, dramatiska formen från de två föregångarna. I stället består filmen av en rad ytterst löst sammanfogade episoder om high school-ungdomar med påtaglig brist på livskänsla. Knark, pornografi eller skateboardåkning är knappast mer för dem än blaserade utflykter från vardagshelvetet hos en känslomässigt analfabetisk föräldrageneration.

Med en för Clark ovanlig pekpinnepedagogik refereras filmens underliggande kritik mot ett sjukt samhällstillstånd till massmediernas förvrängda världsbild: Jerry Springer rullar under en lång homofobdialog, en flicka leker med Barbie-dockor framför Playboykanalens parad av fotomodellsrumpor i stringtrosor under mammans sexlekar med dotterns pojkvän och så vidare..

Ändå blir sex den enda verkliga fristaden för huvudpersonernas grumliga längtan bort. Det är framförallt avslutningsscenens gruppsex mellan någa av ungdomarna som man åtminstone kan skymta något av trevande intimitet, en känsla av samhörighet och solidaritet i utanförskapet. Det står i skarp kontrast till de tidigare filmerna, men avbryts brutalt av en för Clark typiskt svartsynt final som sluter cirkeln från den chockartade öppningscenen.

© Michael Tapper, 2003. Sydsvenska Dagbladet 2003-07-04.