Confidence

USA/Tyskland/Kanada 2confidence_ver8003. Regi: James Foley. Skådespelare: Edward Burns, Dustin Hoffman, Rachel Wiesz, Andy Garcia. Längd: 1:38.

James Foley har gjort sig en lågbudgetkarriär på att skildra den amerikanska framgångsmytens baksida av psykiskt stukade småsvindlare och deras planer på det ständigt gäckande, slutliga lyftet. Resultaten har dock varit ytterst ojämna, alltifrån höjdpunkter, som Öga mot öga (1986) och Glengarry Glen Ross (1992), till bottennapp, som Fear (1996). Att den nu bioaktuella Confidence (av ”con(fidence) game” = bedrägerispel som bygger på offrets förtroende för bedragaren) tillhör Foleys bättre beror till stor del på manusförfattaren Doug Jung (tv-serien Breaking News), vars kluriga intrig och rappa dialog tydligt inspirerats av kriminalförfattare som Jim Thompson och Elmore Leonard.

Jake Vig (Edward Burns) leder ett gäng bedragare som råkar lägga vantarna på pengar tillhörande den excentriske och oberäknerlige gangsterbossen Warren Kings (Dustin Hoffmann). Han tvingas därför att utföra ett riskabelt storsvindleri mot en bank som bakom de blänkande fasaderna tvättar svarta pengar.

Ensemblespelet är genomgående utmärkt, och det är tydligt att skådespelarna trivs med rollgestalter som både leker med genrekonventionerna och samtidigt går bortom det stereotypa. Independentskådespelaren och –regissören Edward Burns’ talang kommer här långt bättre till sin rätt än den motbjudande reaktionära hämnarfantasin ”15 minuter”, och Hoffman driver sin gangsterboss till ett bisarr men också fascinerande studie i megalomani.

Ändå är det Jakes replikvasse medhjälpare Gordo som i Paul Giamattis tolkning blir den kanske mest minnesvärda karaktären, med sin svartsjuka – antytt homoerotiska – bindning till sin vän, ständigt på vakt med sin giftiga tunga mot allt och alla som hotar ta Jake ifrån honom.

Filmens svaghet är att den helt satsar på herrgårdsdeckarliknande överraskningseffekter och intrigomkastningar för att upprätthålla spänningen. Man kan här jämföra med David Mamets överlägsna ”con game”-film House of Games (1987), där själva bedrägeriet avslöjas från början och fokus flyttas över på de psykologiska mekanismer som driver både bedragarna och deras offer. Det är en berättarstrategi som ”Confidence” också hade vunnit på. Nu utmynnar filmen istället i en mekanisk gissningslek om nästa nålkurva i handlingen.

© Michael Tapper, 2003. Sydsvenska Dagbladet 2003-09-12.