The Royal Tenenbaums – Michael Tapper

USA
Regi: Wes Anderson. Manus: Wes Anderson, Owen Wilson. Foto: Robert D Yeoman. Musik: Mark Mothersbaugh. I rollerna: Gene Hackman, Anjelica Huston, Gwyneth Paltrow, Danny Glover.
Filmstaden i Malmö och Lund

The Royal Tenenbaums utger sig för att vara en illustrerad New York-roman i J.D. Salingers, Lillian Ross och Joseph Mitchells anda om en splittrad familj av excentriska begåvningar som har samlat på sig all världens neuroser plus några till. Handlingen inleds med en omständlig och tungfotad prolog, där en berättarröst och tablåliknande montage ledsagar oss genom familjen Tenenbaums sönderfall och omvända amerikanska framgångshistoria från succé till social förnedring.

Den fyrkantigt litterära inramningen fortsätter sedan konsekvent genom filmen i kapitelindelningar och en lika saggig epilog. Det uppenbara syftet är att parodiera genren genom att hårddra alla dess mest fyrkantiga och pretentiösa drag. Tyvärr har resultatet blivit sällsynt segdragen, tempofattig och banal historia av samma slag som regissören Wes Anderson redan tidigare vältrat sig i med filmerna Bottle Rocket (1996) och Rushmore (1998).

Liksom i ovannämnda titlar kretsar The Royal Tenenbaums kring rollgestalter vars dåliga klädsmak, introverta personlighetsdrag och allmäna håglöshet likställs med psykologisk komplexitet. Så gott som varje replik i dialogerna signalerar deras bristfälliga verklighetsinsikt och oförmåga att kommunicera med andra. Men tyvärr stannar Andersons ambitioner vid en betraktelse lika tom på intressanta undertexter som den svenska filmens fascination för tokroliga familjer i socialpornografiskt skildrad misär.

Och repliker, situationer eller visuella skämt blir inte roliga bara för att filmen med menande pauseringar insisterar på det är kul.