K-Pax

USA 2001kpax
Regi: Iain Softley. Manus: Charles Leavitt efter Gene Brewers roman. Foto: John Mathieson. Musik: Edward Shearmur.
Biopalatset i Malmö, Sandrew i Lund

Med sitt enigmatiska leende, subtila kroppsspråk, mjukt släpiga och ironiska sätt att leverera sina repliker samt en image byggd på rollgestalter som under en bedrägligt harmlös yta döljer mörka hemligheter (De misstänkta, Se7en, Midnatt i godhetens och ondskans trädgård) är Kevin Spacey som klippt och skuren för att spela utomjording i mänsklig skepnad. Likt David Bowie i Nicolas Roegs tematiskt snarlika The Man Who Fell to Earth (1976) är Spaceys image så etablerad i publikens medvetande att han här knappt behöver agera alls. Tvärtom är hans återhållsamma utspel, som dessutom döljs bakom ett par solglasögon större delen av filmen, en förutsättning för att vi i biosalongen ska hållas i ovisshet om vem eller vad han egentligen är.

Brittiske regissören Iain Softley (Backbeat, Duvans vingslag) använder emellertid inte samma intrikata berättande i ett hallucinatoriskt, fragmenterat bakåt- och framåtblickande som Roeg gjorde. Istället håller han sig fyrkantigt till konventionerna både i den melodramatiska berättelsen och i det profillösa bildspråket. För i allt väsentligt är filmen en terapisnyftare, där berättelsen om huvudpersonen Prot (Spacey) från planeten K-Pax är en tragisk illusion som döljer ett mänskligt trauma.

Följaktligen finns här också genremässiga stapelvaror: den överarbetade men yrkesmässigt besjälade psykiatern Dr Powell (Jeff Bridges) som tar sig an hans fall med ett engagemang långt bortom sedvanliga rutiner, psykiaterns lojala men gnatande hustru (Mary McCormack i ett konservativt kvinnoporträtt som luktar backlash lång väg) och en tokrolig samling mentalpatienter som ser ut att ha blivit över från Gökboet.

Filmen räddas dock till stor del av det ypperliga skådespeleriet, bitvis bra dialog och att många handlingstrådar lämnas lösa vid filmens slut. För även om Dr Powell tycks lösa fallet så återstår ändå flera märkliga omständigheter att förklara, till exempel Prots förmåga att se ultraviolett ljus, hans okänslighet för den Hibernal-behandling han utsätts för och hans avancerade kunskaper i astronomi.

Valet av Bridges i skeptikerns roll är naturligtvis också medvetet ironiskt. För i Starman (1984) agerade även han rymdbesökare i en roll skräddarsydd för att anspela på hans egen image från tidigare filmer.

Slutomdömet blir därför en tämligen standardmässigt berättad men på många sätt klurigt underhållande film.

© Michael Tapper, 2002. Sydsvenska Dagbladet 2002-02-01.