Dagarna emellan – Michael Tapper

Tyskland 2001. In den Tag hinein. Regi, manus: Maria Speth. Foto: Reinholdt Vorschneider. I rollerna: Sabine Timoteo, Hiroki Mani, Florian Müller-Mohrungen, Sabina Riedel.

Panora i Malmö

Den här berättelsen om impulsiva slackertjejen Lynn (Sabine Timoteo), och hennes kringirrande tillvaro mellan sina två pojkvänner, det trista restaurangköket där hon arbetar, systerns lägenhet som hon ibland våldgästar, snatteriräderna i Berlins butiker och nattklubbarna hon hänger på har uppmärksammats på några mindre festivaler. Men efter att ha sett den undrar jag varför.

I allt väsentligt representerar nämligen Dagarna emellan de sämsta sidorna i den europeiska konstfilmtraditionen: segt tempo, övertydlig och banal symbolik samt ett ytligt frossande i trist tristess. Alienation, kontaktlöshet, språklöshet och sökande efter bekräftelse, kärlek och någon slags känsla av mening med livet är förvisso eviga ungdomsteman. Men det räcker inte att bara slappt lägga fram dessa teman i sedvanlig inramning av isande neon och betong så att vi, likt det klassiska svensktoppekoralet, inser att det inte är konstigt att man längtar bort någon gång.

Ständigt under filmen är det som om Maria Speth blandar ihop sina teman med framställningsformen. Att skildra tristess är inte liktydigt med att publiken ska ha tråkigt. Inte heller bör framställningen av en huvudpersons känsla av tillvarons meningslöshet uttryckas i dramaturgisk monotoni. Här har Speth åtskilligt att lära från Ken Loach och Mike Leigh men också landsmän som Rainer Werner Fassbinder och Wim Wenders.