Shadow of the Vampire – Michael Tapper

Storbritannien/USA/Luxemburg 2000. Regi: E. Elias Merhige. Manus: Staven Katt. Foto: Lou Bogue. Musik Dan Jones. I rollerna: John Malkovich, Willem Dafoe, Cary Elwes, John Aden Gillet.
Spegeln i Malmö.

I fransmannen Adou Kyrous bok Le Surrealisms au cinéma från 1953 spekulerar författaren om att det bakom Nosferatus mask kanske döljer sig… Nosferatu! Anledningen till detta häpnadsväckande påstående är att vampyren i denna tyska skräckfilms-klassiker från 1922 spelades av den på film okände Max Schreck, vars i sammanhanget passande efternamn (på svenska: ”fasa”) enligt Kyrou skvallrade om att det var en pseudonym.

Nu var Schreck faktiskt en etablerad om än aldrig stor skådespelare på teatern. Bland annat hade han studerat för Stanislavskij och arbetat för Max Reinhardt. Han gjorde bara ett fåtal filmroller – alla de övriga blev snabbt bortglömda – och dog 14 år efter sin insats i Nosferatu. Det verkar inte bekymra upphovsmännen bakom Shadow of the Vampire särskilt mycket. Kyrous spekulationer var tydligen så mycket intressantare, och med lite krystad ironi utvecklas skrönan till en bisarr saga om att originalet är en snuff-film och att den riktige Schreck under inspelningen livnärde sig på såväl motspelare som delar av filmteamet.

Det låter kul på papperet men resultatet är en seg berättelse med några få komiska glimtar. Jag har svårt att egentligen tänka mig en publik utanför cineastkretsen som riktigt kan uppskatta en film, där en av höjdpunkterna inträffar då Schreck fångar en fladdermus, biter av huvudet och dricker ur den. Han iakttas beundrande av några andra i filmteamet som missuppfattar hans handling som en total inlevelse i rollen enligt dramaturgen Stanislavskijs principer.

Jag har inget emot att filmen spelar med i mytbildningen kring filmen eller direkt ljuger om hur inspelningen gick till. (Man filmar till exempel på natten med konstljus, något som var omöjligt med dåtidens råfilm.) Felet är snarare att det här är så uppenbart att man, förutom uppslaget med Schreck som vampyr, inte har något intressant att berätta – om filmen, de som gjorde den, den historiska perioden och så vidare. Shadow of the Vampire är på sin höjd en kuriös bagatell och bara alltför uppenbart en kortfilm som på ett fatalt sätt tänjts ut till långfilmsformat.