Remember the Titans

USA 2000. Regi: Boaz Yakin. Manus: Gregory Allen Howard. Foto: Philippe Rousselot. Musik: Trevor Rabin. I rollerna: Denzel Washington, Will Patton, Donald Falson, Wood Harris, Ryan Hurst.

Biopalatset och Filmstaden i Malmö samt Filmstaden i Lund

Amerikansk fotboll. High school-miljö. Producenten Jerry Bruckheimer. Dessa tre ingredienser utgör var för sig varningssignaler om i tur och ordning skenande testos­teron hos pojkar med nean­dertalare som mansideal, tarvlig dass- och sexhumor samt glättig rockvideoeste­tisk förpackning av stöld­gods från tidigare filmer.

Remember the Titans ha­de lätt kunnat bli grabbver­sionen av bioaktuella COYOTE UGLY. Men den talangfulla lagupp­ställningen bakom filmen gör filmen till bra och tänk­värd underhållning. Lovor­das bör Yakins (Fresh, 1994) regi, skådespelarveteranerna Washington och Patton samt en drös unga lovande aktö­rer. Men den största äran går nog till Howards manus som med alla de obligatoriska Bruckheimer-klichéerna i åtanke använder dem till fil­mens fördel.

Han låter nämligen den Arma­geddon-liknande berättelsen om grabbarnas machoklubb ­med verklig förebild utspe­las i ett rasblandat amerikanskt fotbollslag i Virginias första integrerade high school år 1971, dessutom i den av kra­valler skakade småstaden Alexandria i Virginia.

Under trycket från behovet av ett framgångsrikt fotbollslag, den insipprande alternativkulturen med rockmusiken som ba­nerförare och medborgar­rättsrörelsens ökade politis­ka genomslagskraft, rämnar successivt apartheidideolo­gins barriärer mellan de vita och svarta spelarna. Men det sker till ett pris: gamla vän­skapsband som går sönder, kärleksförhållanden som tar slut, slitningar inom famil­jen.

Nu är detta emellertid ingen politisk agitationsfilm, men det blir bra mycket ambitiö­sare underhållning med det scenariot som bakgrund. Vem minns inte den kalla kri­get-romantiserande Bruck­heimer-rullen Top Guns produktplacering av amerikanska flygvapnet till tonerna av Berlins ”Take My Breath Away”. Jämför det med den här filmens gemenskaps­bekräftelse mellan spelarna i omklädningsrummet till soulklassiker av Temptations och Marvin Gaye, där till och med de vita före detta rasis­terna sjunger med.

Filmen är inte särskilt sub­til. Den är ofta överlastat me­lodramatisk. Men känslo­mässigt är den effektiv på ett rättframt sätt. Och den når en masspublik långt utöver de redan antirasistfrälsta. Undrens tid är inte förbi.

© Michael Tapper, 2001. Sydsvenska Dagbladet 2001-01-07.