Remember the Titans – Michael Tapper

USA 2000. Regi: Boaz Yakin. Manus: Gregory Allen Howard. Foto: Philippe Rousselot. Musik: Trevor Rabin. I rollerna: Denzel Washington, Will Patton, Donald Falson, Wood Harris, Ryan Hurst.

Biopalatset och Filmstaden i Malmö samt Filmstaden i Lund

Amerikansk fotboll. High school-miljö. Producenten Jerry Bruckheimer. Dessa tre ingredienser utgör var för sig varningssignaler om i tur och ordning skenande testosteron hos pojkar med neandertalare som mansideal, tarvlig dass- och sexhumor samt glättig rockvideoestetisk förpackning av stöldgods från tidigare filmer.

Remember the Titans hade lätt kunnat bli grabbversionen av bioaktuella COYOTE UGLY. Men den talangfulla laguppställningen bakom filmen gör filmen till bra och tänkvärd underhållning. Lovordas bör Yakins (Fresh, 1994) regi, skådespelarveteranerna Washington och Patton samt en drös unga lovande aktörer. Men den största äran går nog till Howards manus som med alla de obligatoriska Bruckheimer-klichéerna i åtanke använder dem till filmens fördel.

Han låter nämligen den Armageddon-liknande berättelsen om grabbarnas machoklubb med verklig förebild utspelas i ett rasblandat amerikanskt fotbollslag i Virginias första integrerade high school år 1971, dessutom i den av kravaller skakade småstaden Alexandria i Virginia.

Under trycket från behovet av ett framgångsrikt fotbollslag, den insipprande alternativkulturen med rockmusiken som banerförare och medborgarrättsrörelsens ökade politiska genomslagskraft, rämnar successivt apartheidideologins barriärer mellan de vita och svarta spelarna. Men det sker till ett pris: gamla vänskapsband som går sönder, kärleksförhållanden som tar slut, slitningar inom familjen.

Nu är detta emellertid ingen politisk agitationsfilm, men det blir bra mycket ambitiösare underhållning med det scenariot som bakgrund. Vem minns inte den kalla kriget-romantiserande Bruckheimer-rullen Top Guns produktplacering av amerikanska flygvapnet till tonerna av Berlins ”Take My Breath Away”. Jämför det med den här filmens gemenskapsbekräftelse mellan spelarna i omklädningsrummet till soulklassiker av Temptations och Marvin Gaye, där till och med de vita före detta rasisterna sjunger med.

Filmen är inte särskilt subtil. Den är ofta överlastat melodramatisk. Men känslomässigt är den effektiv på ett rättframt sätt. Och den når en masspublik långt utöver de redan antirasistfrälsta. Undrens tid är inte förbi.