Harry, en vän som vill dig väl

Frankrike 2000. Harry, un ami qui vous veut du bien. Regi: Dominik Moll. Manus: Dominik Moll, Gilles Marchand. Foto: Matthieu Poirot-Delpech. Musik: David Sinclair Whitaker. I rollerna: Laurent Lucas, Sergi Lopez, Mathilde Seigner, Sophie Guillemin.
Kino i Lund.

Den vänlige och generöse sociopaten som nästlar sig in i tillvaron för att bryta sönder den är knappast något man längre kan överraska biopubliken med. Men det är inte heller Dominik Molls avsikt. För en gångs skull finns det här ett visst fog att använda det missbrukade och sönderslitna uttrycket Hitchcockthriller, om än regissören har lång väg kvar för att nå den sym-boliska rikedom och visuella kraft som thrillerns mästare ägde.

Det som Moll emellertid lärt sig är skillnaden mellan spänning (suspense) och överraskning (surprise). Hitchcock älskade det första och avskydde det andra. Han ville att åskådaren skulle vara medveten om vad som skulle hända i en film, och kanske rent utav ligga steget före rollgestalterna. På så sätt förde han publiken närmare sina charmerande och livsfarliga mördare och gjorde dem till medbrottslingar i såväl dennes planer som den ofta sinnessjuka förbrytarfilosofin bakom. Och det har Dominik Moll lyckats med i Harry, där titelpersonen för säkerhets skull försetts med efternamnet Balestero efter huvudpersonen i Hitchcocks Fel Man så att alla cineaster i salongen ska förstå flirten.

Molls Harry lånar drag av Robert Walkers karismatiske galning Bruno i Hitchcocks Främlingar på tåg, och även handlingen är till stora delar en bearbetning av denna klassiker. Här möter den stressade trebarnsfadern Michel. (Laurent Lacas) en kamrat från skoltiden, den barnlöse livsnjutaren Harry (Sergi Lopez). Skuldsatthet, ekonomiskt beroende av föräldrarna, ett avsomnat sexualliv och ständig känsla av otillräcklighet hos Michel ställs mot Harrys till synes obekymrade överklasstillvaro av snabba bilar, lyxhotell, pengar i överflöd och knapplösa knull med en yppig och foglig bimbobrud.

Liksom Bruno lockar Harry med enkla, attraktiva men i sin konsekvens fruktansvärda lösningar på Michels alla bekymmer. Dubbelgångarmotivet, med Harry som Michels mörka sida, är uppenbart. Och som om det inte var nog väcker Harry liv i slumrande författardrömmar hos sin vän. Således hör man snart även ekon från The Shining när Michel börjar fundera över om inte ”too much work and no play” har gjort honom till en ”dull boy”.

Dominik Molls största tillgång är hans diskreta men rytmiskt väl avvägda bildspråk – hans få iögonfallande men effektfulla kamerarörelser och exakta klippning. Det förstärker känslan av att det vilar något ödesmättat över förloppet, som om händelseutvecklingen inte kunnat bli annorlunda. Därmed får filmen också en tragisk dimension som det till synes lyckliga men egentligen ytterst ambivalenta slutet inte kan förta.

Kanske är det också därför som Moll är återhållsam med karaktärspsykologin, ned till några enkla penseldrag, där rollgestalternas kläder, frisyrer, tonfall och kroppsspråk är mer talande än replikerna. De ska passa som brickor i spelplanens fasta och redan förutbestämda situationer mellan förövare och offer. Den mest tacksamma rollen är förstås inte oväntat titelgestalten Harry, spelad av katalanen Sergi Lopez som en kontrollfreak vars polerade yta döljer en infantil känslovulkan. Som hans motvikt står Mathilde Seigners bitchiga Claire, Michels fru, som filmen igenom hotar att uppfylla just den mardrömsbild av äktenskapet och familjelivet som Harry utmålar.

Det som slutligen ändå saknas hos Moll är komplexitet och djärvhet. Här döljer sig inte mycket till symboliska undertexter som berikar dramat och gör det öppet för skiftande tolkningar. Saknas gör också en visuell berättarglädje och uppfinningsrikedom. Harry tar aldrig ut svängarna till något bravurnummer för bild och musik motsvarande labyrintscenen i The Shining eller mordscenen på nöjesfältet i Främlingar på tåg. Möjligen tycker han därmed att den ändå ganska fantastiska intrigen får en mer vardagsrealistisk karaktär. Men det gör också att filmen aldrig får en nerv. Istället blir den i längden ganska monoton och färglös.