Final Fantasy: The Spirits Within

Japan/USA 2001. Regi: Hironobi Sfinal_fantasy_the_spirits_within_ver1akaguchi, Monotori Sakakibara. Manus: Al Reinert, Jeff Vintar. Foto: Monotori Sakakibara. Musik: Elliot Goldenthal. Röster: Ming-Na, Alec Baldwin, James Woods, Ving Rhames, Donald Sutherland.

Året är 2065 och nästan hela Jorden ligger i ruiner efter ett 36-årigt krig mellan människorna och spökliknande varelser från rymden, kallade Fantomerna. Det råder splittring om hur utomjordingarna ska bekämpas. Krigshetsare under general Hein (James Woods) vill använda supervapen med risk för att även Jorden tar obotlig skada. Men vetenskapsmannen Dr Sid (Donald Sutherland) och hans protegé Aki (Ming-Na) har en teori om åtta organismer med tillhörande andliga krafter som tillsammans med Jordens inre andeväsen, Gaia, kan undanröja den till synes oundvikliga undergången.

Final Fantasy är en japansk-amerikansk samproduktion baserad på ett populärt tv-spel (med ett flertal uppföljare) skapat av filmens huvudregissör, Hironobi Sakaguchi. Liksom tv-spelet är filmen helt gjord med hjälp av datoranimation, men på en betydligt högre budget och med episka pretentioner. Intrigen är mer än lovligt fånig i sin new age-inspirerade flummighet, och den skulle överhuvudtaget inte kunna bära en ordinär spelfilm.

Istället är det den spektakulära animationsstilen som ska få oss att oooh-a och aaah-a i salongen. Och visst är det bitvis oerhört snyggt. Men det är också sterilt och dött, och de hyperrealistiska ambitionerna får – både i sin styrka och sin svaghet – en rakt motsatt verkan än den avsedda. Animationsstilen är helt enkelt alltför polerad och slätstruken.

Scenografin och de visuella effekterna är vinnarna, men de skulle ju hursomhelst ha gjorts med tekniken. Problemet är rollgestalterna, som ska vara banbrytande för en sedan länge förutspådd introduktion av film- och popstjärnor helt skapade i datorer. Men försöket att in i minsta detalj – ned till minsta hudpor – nå absolut realism drar enbart uppmärksamhet till det faktum att de animerade huvudpersonerna inte är annat än dåliga imitationer av den äkta varan.

Än mer störande är att ansiktena på filmens romantiska par, tillika hjältarna, uppenbart kalkerats på Bridget Fonda och Ben Affleck. Det är knappast med beundran man betraktar detta fantasilösa försök att rida på två etablerade stjärnors popularitet. Och just fantasilöshet i såväl handling som tekniskt utförande är det mest slående med denna upphaussade megaproduktion.

© Michael Tapper, 2001. Sydsvenska Dagbladet 2001-09-21.