Exorcisten: Director’s Cut

USA 1973/2000. Theexorcist 2000 Exorcist Director’s Cut. Regi: William Friedkin. Manus: William Peter Blatty. Foto: Owen Roizman. Musik: Jack Nitzsche. I rollerna: Max von Sydow, Ellen Burstyn, Jason Miller, Linda Blair.
Royal och Biopalatset i Malmö, Sandrew i Lund

Fortfarande idag, drygt 27 år efter urpremiären, är Exorcisten en film som vållar ett genuint obehag. Inte så mycket genom att klubba åskådaren i skallen med snabba chockklipp ackompanjerade av bom­bastiska musikklichéer el­ler öronbedövande ljudef­fekter – en tröttsam kliché i alltför många skräckfilmer för tonåringar. I Exorcis­ten gör man oftast tvärt­emot genrens konventioner.

Ingen mördas innan för­texterna är slut. Faktum är att filmens enda mord inte visas alls.

Istället ägnas filmens första timme åt att om­sorgsfullt etablera rollfigurerna samtidigt som en rad förebud varslar om de hemskheter som blommar ut senare i filmen. Owen Roizmans ofta dokumentärliknande filmfoto, som två år tidigare bidrog till att William Friedkins French Connection blev en sådan framgång, står nu i kontrast till handlingens alltmer fantastiska inslag.

Viktigast av allt är kanske att även skräckskildringen i filmens andra hälft inte äger rum i något månbelyst gotiskt spökslott utan i en tolvårig flickas sovrum i ett villasamhälle och till stora delar på dagtid. Inget av detta förminskar skräck­upplevelsen.

Tvärtom. För varje gång Roizmans kamera uppre­par sin inåkning mot den demonbesatta Regans (Lin­da Blair) dörr en trappa upp i villan förhöjs skräcktill­ståndet hos publiken.Vl för­står att nu kommer det att bli än värre än förut. Lika effektfullt 2001 som 1973.

Chockerande fastän på ett annat sätt är också filmens reaktionära undertext. Redan 1973 tog flera kritiker upp filmens bisarra ­analogi mellan den demoniska ondska som drabbar Regan och de socialt och i politiskt radikala strömningarna i USA och Västeu­ropa.

Dagens publik märker nog främst hatpropagandan mot dåtidens kvinnorörelse och sexuella frigörelse som bland annat uttrycks i Re­gans bloddrypande masturbation med ett krucifix och den ständiga ström men ut hennes kropp av så­väl verbala obsceniteter som motbjudande kropps vätskor. Med tanke på de senaste decenniernas backlash för kvinnornas rättigheter i de muslimska länderna kan det kanske vara en nyttig påminnelse för västvärldens biopublik att liknande tankegods finns inom vår egen kristna kultur.

Och apropå populära hatskildringar av muslimer – senast i krigsdramat Ru­les of Engagement, som re­gisserades av just Friedkin – är det inte svårt att se Ex­orcistens scener från Irak som en förövning om vad som komma skall. Här rå­der det knappast någon tve­kan om var man ska söka roten till allt ont.

När det gäller de dryga tio ex­tra minuterna som lagts till i den nya versionen så ändrar de inte filmen på något av­görande sätt. Möjligen un­derstryker scenen i trappan mellan prästerna Merrin (Max von Sydow) och Karras (Jason Miller) ytterliga­re det religiösa budskapet.

Men det var knappast för sin bakomliggande teolo­giska och ideologiska pro­paganda som filmen blev en succé. Regissören John Carpenter fick en gång frå­gan om vad han ansåg vara det mest skrämmande. Han svarade: ”Att förlora kon­trollen över sig själv.” I vår rationella värld tror jag att det svaret gäller för de fles­ta av oss, och jag tror att det också är hemligheten bak­om den bestående popula­riteten för Exorcisten.

© Michael Tapper, 2001. Sydsvenska Dagbladet 2001-04-11.