Blinkande lyktor

Danmark 2000. Blinkende lygter. Regi, manus: Anders Thomasblinkande lyktor Jensen. Foto: Eric Kess. Musik: Jeppe Kaas, Bent Fabricius-Bjerre. I rollerna: seren Søren Pilmark, Ulrich Thomsen, Mads Mikkelsen, Nikolaj Lie Kaas.
Biopalatset i Malmö, Sandrew i Lund

Dansk film upplever just nu ett publikt uppsving framför­allt på hemmamarknaden, och en ung, lovande genera­tion regissörer och manusför­fattare har släppts fram. En av dem är 28-årige Anders Thomas Jensen. Han Oscarnominerades tre år i rad (!) i klassen bästa kortfilm innan han slutligen vann 1999 med filmen Valgaften. Och den­na, hans långfilmsdebut Blinkande lyktor, blev ome­delbart en kassasuccé i hem­landet. Med detta sagt är filmen tyvärr varken särskilt underhållande eller konst­närligt intressant.

Blinkande lyktor ansluter sig inledningsvis till den långa – och alltmer tröttsam­ma – rad Tarantinoavläggare om förlorare i undre världens B-lag från de senaste åren. Här är de luggslitna små­gangstrarna fyra barndoms­kamrater som hållit samman sedan barndomen. Ledarrollen har den svårt skuldsatte Torkild (Steen Pilmark), som tvingas utföra ett inbrott åt sin kredi­tor, den ännu slemmare kolle­gan ”Färöingen” (Peter An­dersson). Bytet visar sig vara oemotståndliga fyra miljoner så kamratgänget beger sig på flykt undan uppdragsgivaren mot kontinenten via Jylland. När bilen börjar brinna strax innan tyska gränsen tvingas de fyra söka ett gömställe.

Så långt har det åtminstone funnits ett visst driv och ett tempo i den bara alltför väl­ bekanta intrigen. Men väl sta­tionerad i den sönderjylländ­ska obygden blir det konven­tionellt skandinaviska film­berättandet bara alltför på­tagligt. Filmen växlar ner till snigeltempo samtidigt som intrigen utvecklas till ett ytligt psykodrama i obekväm sam­existens med traditionell dansk gemytlighetskomedi. I uselt skrivna och regisserade minnessekvenser, som ser ut att ha hämtats ur en tv-såpa, undergrävs all den kritik av det patriarkala familjeförtryck som man utger sig för att kri­tisera.

Som om denna lättfreudi­anska kitsch inte var nog, kul­minerar återblickarna i en sammankomst mellan de unga fyra till svällande strå­kar i något som ska påminna om Sergio Leones episka gangsterfilm Once Upon a Time in America. Här blir känslan av att se en tvättäkta kalkonfilm överväldigande. Särskilt som upphovsmannen inte förmår förmedla nå­got som helst av episk kvali­tet.

Den känslan förstärks yt­terligare när några Åsa-Nis­se-liknande gubbar ur lokal­befolkningen dyker upp likt upptinade stereotyper ur ett filmiskt förflutet. Här finns till exempel den försupne, cy­niske men sentimentale läka­ren som håller en zenbudd­histiskt inspirerad föreläs­ning om jordkyld öl. Och åter blir det som skulle vara ge­mytlighetsbefrämjande sub­limt till klockren hötorgs­konst, utan förmildrande un­derfundighet eller bitande självironisk undertext.

Allt avrundas med ett rung­ande falskt må-bra-slut av försoning, i vilket alla de an­satser till kritik av kärnfamil­jen, främlingsfientligheten och den danska självtillräck­ligheten som skymtat fram i undertexten försvinner som i ett trollslag.

© Michael Tapper, 2001. Sydsvenska Dagbladet 2001-02-16.