Apornas planet

USA 2001. Planet of the Apes. Regi: Tim Burton. Manus: Planet Of The Apes ¥ Art Machine job#4112 POSTER C comp VVV.rev1 ¥ 05/30/01William Broyles Jr, Lawrence Konner & Mark Rosenthal efter en roman gav Pierre Boulle. Foto: Philippe Rousselot. Musik: Danny Elfman. l rollerna: Mark Wahlberg, Helena Bonham Carter, Tim Roth, Kris Rristofferson.

Royal och Biopalatset i Malmö, Filmstaden i Lund.

I originalfilmen från 1968 lämnar manusförfattarna Mi­chael Wilson (Bron över flo­den Kwai) och Rod Serling (tv-serien Twilight Zone) ro­manens lite fyrkantiga allego­ri om en uppochnervänd värld, där tre arter av människoapor (schimpanser, orangutanger och gorillor) härskar över människorna med lika stor grymhet som vi idag härskar över jordens övriga djur. Säkerligen inspirerade av Orwells klassiker Djurfarmen skildrar Wilson & Serling apsamhället som en spelplats för den tvekamp mellan demokratiska och totalitära krafter som präglade 1900-talet.

Filmens, filosofiska diskus­sioner om olika livsformers värden och rätt till ett liv i frihet handlar inte enbart om förhållandet männi­ska-djur, fastän med apan på människans plats. Den hand­lar också på ett djupare plan om skräcken inför det främ­mande och det hierarkiska tan­kesätt som präglar kulturen.

Apornas planet, modell 1968, är en intellektuellt ambi­tiös film, om än med träigt pretentiösa dialogpartier. Som samhällsskildring är den där­emot briljant. Apornas sociala rangordning, med schimpan­ser som den vita härskarrasen och gorillorna som den svarta underklassen, blir en naturlig förlängning av deras hierar­kiska syn på naturen. Denna dogm vårdas med fanatisk hängivenhet eftersom sam­hällets organisation annars skulle undermineras.

Den berömda slutbilden, som visar att den rymdfarande huvudpersonen George Taylor (Charlton Heston) inte har kommit till en annan planet utan till jorden i en framtid ef­ter tredje världskrigets utplå­ning av mänskligheten, sluter elegant cirkeln. De krigiska aporna är våra arvtagare, dömda att återupprepa histo­rien eftersom de ingenting lärt av den.

Årets nyinspelning har återvänt till Pierre Boulles romanförlaga från 1963 och till dess tämli­gen enkla djurrättsallegori. En antydan om sociala rangordningar finns kvar, men de ide­ologiska implikationerna är närmast obefintliga.

Likaså saknar schimpanskvinnan Aris (Helena Bon­ham Carter) fritagning av huvudpersonen Leo Davidson (Mark Wahlberg) någon grund i ett intellektuellt beslut. Istället förklaras det som resultatet enbart av hen­nes feminina känslosamhet, ett märkligt backlashinslag i filmen. Denna räddhågade hållningslöshet och ovilja att ta upp kontroversiella ämnen går även igen i den oförlösta, sexuella spänning som filmen igenom byggs upp mellan Aris och Leo.

Enligt uppgift var det från början tänkt att förhållandet skulle utvecklas till en kär­leksrelation. Men någon artgränsöverskridande sexscen ville filmbolaget inte se. Det var alltför utmanande och skulle dessutom inneburit en kom­mersiellt hämnande censur­gräns i USA på 17 år.

Som vanligt med Tim Bur­tons mer kommersiellt anpas­sade filmer (Batman, Mars Attacks, Sleepy Hollow) ligger styrkan inte i manus utan i regi och framförallt i scenografi och make-up. Här märks hans bakgrund som tecknare av skräckro­mantiskt färgade och högst egensinniga kortfilmer. Tyvärr verkar det som om all djärvhet och kreativ fantasi bara finns just på dessa områden.

Om handlingen lämnar mycket i övrigt att önska, får man i ställetnjuta av de välgjorda apkostymerna, som får liv i några riktigt bra skå­despelarprestationer – främst Tim Roth som den krigshet­sande schimpansgeneralen Thade. Människorollerna, in­klusive huvudrollen, ger där­emot inte mycket utrymme för några större skådespelarprestationer. Man kan också av­njuta en välgjord apstad och några utmärkta actioninslag.

Men det enda som matchar 1968-versionen och ger en aning om vilken idémässigt hisnande science fiction-film den nya Apornas planet hade kunnat bli är slutknor­ren, signerad lim Burton. Oväntad. Spännande. Sätter myror i huvudet på publiken. Dessvärre utgör den bara någon minut av den drygt två timmar långa speltiden.

© Michael Tapper, 2001. Sydsvenska Dagbladet 2001-08-01.