American Pie 2

USA 2001. Regi: J.B. Rogers. Manus: Adam Herz. Foto: Mark Irwin. Musik: David Lawrence. I rollerna: Jason Biggs, Seann William Scott, Shannon Elizabeth, Alyson Hannigan, Chris Klein, Natasha Lyonne, Thomas Ian Nicholas, Tara Reid, Mena Suvari, Eugene Levy.

Biopalatset i Malmö

En blek uppföljare av en redan ganska tam high school-komedi blir det när Jim (Jason Biggs) och hans vänner återförenas på sommarlovet efter första året på college. Både i sin episodiska handling och opersonliga berättande är del 2 förvillande lik vilken ungdomssåpa som helst. Det enda som avviker är huvudpersonernas lite råa jargong, som emellertid ter sig både poänglös och uppsnyggad i jämförelse med dialogen i de betydligt naknare och mer tankeväckande ungdomsskildringarna hos exempelvis Kevin Smith (Clerks, Chasing Amy) och Larry Clark (kids, Bully).

Premisserna är skäligen enkla: Jim, Oz (Chris Klein), Kevin (Thomas Ian Nicholas), Finch (Eddie Kaye Thomas) och Stifler (Seann William Scott) flyttar ihop i ett sommarhus vid stranden för att försörja sitt festande och raggande med målerijobb. Men nu är film nummer etts balans i skildringen av deras olika livsöden borta. Jim, som alltmer framstår som ungdomsfilmens svar på Woody Allen (minus de intellektuella grubblerierna), dominerar nu helt i sina neurotiska förberedelser inför den sexiga utbytesstudenten Nadias stundande besök.

Övriga roller är mer eller mindre reducerade. Bäst klarar sig de utpräglade typerna: den stöddige överklassodågan Stifler, Jims lite fyrkantige men snälle pappa och musiknörden Michelle (Alyson Hannigan). Resten verkar bara göra korta inhopp och saknar någon egentlig funktion i handlingen.

Eftersom den första filmen levde högt på några minnesvärda gags är det ändå slutligen i det avseendet som uppföljaren har sina största brister. Del två har inget som kan matcha scenen då Jims skenande sexualitet symboliskt nog ödelägger mammas äppelpaj eller direktsändningen över internet av Jim och Nadias misslyckade samlagsförsök, som effektfullt kombinerar vår tids voyeuristiska kultur med den arketypiska mardrömmen om att (både bildligt och bokstavligt) stå naken inför världens ögon.

Den nya filmens motsvarighet till sistnämnda inslag är en episod när Jim, Stifler och Finch konfronteras med sina fantasier om att två kvinnor som bor i huset de målar är lesbiska. Kvinnorna, som bara är vänner, börjar tafsa på varandra men tvingar grabbarna att göra detsamma för att föreställningen ska fortsätta. Det är en intressant utmaning mot den fobi som fortfarande råder mot manlig homosexualitet samtidigt som exempelvis heteroporren använder sig av kvinnlig homosexualitet som upphetsande inslag.

Tyvärr leder inslaget inte vidare utan kontras istället mot slutet av filmen med en backlash när bägge kvinnorna från denna scen villigt går i säng med Stifler, språkröret för den patriarkala ideologin i sin mest vulgära tappning.

© Michael Tapper, 2001. Sydsvenska Dagbladet 2001-10-29.