3000 Miles to Graceland

USA 2001. three_thousand_miles_to_graceland_ver1Regi: Demian Lichtenstein. Manus: Richard Recco, Demian Lichtenstein. Foto: David Franco. Musik: George S Clinton. I rollerna: Kurt Russell, Kevin Costner, Courteney Cox, David Arquette, Christian Slater, David Kaye.

Filmstaden i Malmö och Lund

3000 Miles to Graceland är en modern, hårdkokt gangstersaga med ett försonande må bra-slut. I filmens första akt leder de två före detta fängelsevännerna Murphy (Kevin Costner) och Michael (Kurt Russell) ett gäng Elvisklädda förbrytare i ett kasinorån under en Elvissammankomst i Las Vegas. Efter några svekfulla turer växlar dock filmen spår till en klassisk katt-och-råttalek mellan de två före detta vännerna.

Ambitionen hos upphovsmannen Demian Lichtenstein, som här gör sin andra och mest påkostade långfilm, verkar vara att anknyta till amerikanska kriminalromanförfattare som Jim Thompson, Elmore Leonard och Charles Willeford. Det handlar om underklassdesperation, om småförbrytares längtan efter det stora klippet som ska ta dem ur deras hopplösa tillvaro. Huvudpersonerna är själar som sargats av barndomstrauman, bedragen kärlek och en upplösning av den traditionella förbrytarmoralen. Kvar finns bara en rå överlevnadsinstinkt och en ofta både rörande och patetisk gnista av hopp om ett bättre liv.

Filmestetiskt hämtar Lichtenstein så mycket från Sam Peckinpah att filmen långa stunder liknar en variation på dennes Getaway (1972), efter Thompsons roman. Men om ambitionerna och förebilderna är goda så lämnar resultatet mycket i övrig att önska. Drabbad av de senaste årens skenande Tarantino-ironi känner sig uppenbarligen Lichtenstein hela tiden föranledd att hålla distans till sitt ämne. En kontinuerlig ljudkuliss av ointressant rockmusik motarbetar till exempel den dramatik som alstras av den täta klippningen under rånsekvensen, och samma mönster upprepas även senare under slutuppgörelsen.

Även klasskildringen hämmas av en lite nedlåtande snarare än medkännande syn på samhällets bottenskikt som en samling halvkorkade, vulgära och lite lustiga typer istället för att se dem som komplexa individer. Det är ett fnissigt ovanifrånperspektiv som känns igen även från svenska produktioner, till exempel tv-serien Hammarkullen, och som underminerar trovärdigheten. Skådespeleriet tippar över från inlevelse till spexartad skolteater, och det finns inget patos kvar att beröras av. Endast grimaser att flina lite avmätt åt.

© Michael Tapper, 2001. Sydsvenska Dagbladet 2001-10-12.