Vägen till El Dorado – Michael Tapper

USA 2000. Animation. The Road to El Dorado. Regi: Eric Bibo Bergeron, Don Paul. Manus: Ted Elliott, Terry Rossio. Musik Ston John. Originalröster: Kevin Kline, Kenneth Branagh, Rosie Perez, Armand Assante. Svenska röster: Fredde Granberg, Peter Settman, Alexandra Rapaport, Richard Wolf.

Filmstaden i Malmö och Lund

Prinsen av Egypten var ett på många sätt heroiskt projekt på ett svårt ämne, men trots sin storslagna miljöskildring, ibland tekniskt briljanta animation och fantasifulla bibeltolkning blev den ingen större succe.

Produktionsbolaget DreamWorks – med Steven Spielberg i ledningen – andra försök i genren tar sig även den an en historisk myt men med betydligt sämre resultat.

Till att börja med är El Dorado inte, som filmen förespeglar, namnet på en plats. Namnet betyder den förgyllde och hade sitt ursprung i en sydamerikansk indianstams ritual att låta varje ny hövding pudras med guldstoft och sedan föras ut på en sjö för att tvättas.

Den för indianerna så tragiska mytologiseringen av ritualen utvecklades till att denne förgyllde hövding egentligen härskade över en sagostad, Manoa, där gatorna var av guld och speglades i den paradisiska sjön Parima.

I århundraden letade otaliga expeditioner efter denna sinnebild för den västerländska kolonisationens girighet. Massakrer och skövlingar följde i expeditionernas framfart.

Vägen till El Dorado bekymrar sig emellertid varken om legenden eller om dess historiska bakgrund.

Istället tvingas vi uthärda två korkade och påfrestande bedragare som av en slump får tag på en karta, av misstag hamnar på ett av Cortez skepp till Sydamerika i början av 1500-talet och som naturligtvis – i en svag berättelse som den här – landar direkt på just den strand som beskrivs på kartan. Strax därefter promenerar de obekymrat in i den guldfyllda staden, där de barnsligt naiva infödingarna som ur en gammaldags lovsång till kolonialismens lov, omedelbart hyllar dem som gudar.

Animationen är även den föråldrad. Bakgrunderna är statiska, rollgestalterna kantigt tecknade med ett ytterst begränsat kroppsspråk och berättelsen är en tunt spunnen och ytterst uttänjd tråd.

DreamWorks måste komma med något betydligt bättre om de vill konkurrera med det just nu konstnärligt mycket vitala Disney.