Vackra kvinnor sökes

closer you getUSA/Storbritannien/Irland 1999. The Closer You Get. Regi: Aileen Ritchie. Manus: William Ivory. Foto: Robert Alazraki. Musik: Rachel Portman. I rollerna: Ian Hart, Sean McGin­ley, Niamh Cusack, Ruth McCabe.

Spegeln i Malmö, Kino i Lund.

Biobesökare  från världens alla glesbyg­der torde förundras över den lilla avlägset belägna kustbyn i irländska Donegal. Trots att den på alla upptänkliga sätt presenteras som något Gud glömde vid världens ände så finns här en slaktare, ett post­kontor, en pub och en prosti­tuerad. Märkligt nog har där­emot ingen dator eller till­gång till Internet, något som skulle störa den dramaturgis­ka användningen av postkon­toret som byns informationscentral och skvallercentrum samt naturligtvis ödelägga den omsorgsfullt antikverade sörgårdsskildringen.

För Vackra kvinnor sökes är en tillrättalagd och gullig tu­ristbild av ett föregivet genuint landsbygds-Irland befolkat av tokroliga bondknoddar till kelter som älskar, super, slåss och blir poetiskt gråtmilda enligt instruktionsboken för natio­nella stereotyper. Från sin tidi­gare succéfilm Allt eller ing­et återanvänder producenten Uberto Pasolini dessutom handlingen kring några mäns könsrollskris – ett trendigt äm­ne under de senaste åren. Lik­som i den filmen försöker männen här på ett patetiskt sätt återupprätta sin sexuella maktstatus: de ignorerar trak­tens kvinnor för att istället an­nonsera i Miami Herald efter presumtiva partners.

Men i Vackra kvinnor sö­kes är manuset så dåligt kon­struerat att en berättarröst ibland måste anlitas för att nödtorftigt lappa ihop den obefintliga logiken i en hand­ling som mest ser ut som en se­rie sketcher. Situationer som när de trån­sjuka männen alla ”råkar” be­finna sig vid busshållplatsen för att ser om de kommit någ­ra amerikanskor. Det presenteras som underhållande bara ge­nom det faktum att de försöker behålla sina coola fasader gentemot varandra. Men efter­som ingen av skådespelarna har fått något att säga eller görra förutom att se besvärad ut så utvecklas det aldrig till en, komisk situation. Istället blir filmen själv pinsam i sin för­konstling och oförmåga till komedi.

© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-11-03.