Stulna år

USA 1999. Girl Interrupted. Regi: Ja­mes Mangold. Manus: James Mangold, Lisa Loomer och Anna Hamilton Phelan efter en roman av Susanne Kaysen. Foto: Jack N. Green. Musik: Mychael Denna I rollerna: Winona Ryder, Angelina Jolle, Vanessa Redgrave, Whoo­pie Goldberg.

Biopalatset Malmö, Sandrew Lund

Redan en snabbläsning av några inledande kapitel i Susanne Kaysens roman­förlaga gör det uppenbart att filmen missat centrala inslag. Den självbiografiska berättel­sen, som utspelas under några år i slutet av 1960-talet, hand­lar om Susannas depression och hennes vistelse på ett mentalsjukhus. Minnen, fan­tasier, analyser, associationer och de andra kvinnornas bak­grunder blandas.

Kaysens rika, visuella språk – ett utmärkt arbetsmaterial för en fantasifull filmskapare – har inte fått nå­gon motsvarighet i James Mangolds (Copland) regi. Och den centrala metaforen, där författarinnan jämställer sin lockelse in i borderline­sjukdomen med Dorothys flykt till landet Oz i roma­nen/filmen Trollkarlen från Oz, slarvas bort i några för­strödda referenser. Det enda som i filmen bryter av mot det konventionella berättandet är några insprängda minnes­fragment.

Filmens styrka är ett god­känt om än ibland väl teatralt psykodrama med en rad ut­märkta, unga skådespelare. Men det som ändå slutli­gen underminerar berättelsen är den ambivalens – i och för sig i analogi med den kliniska definitionen av borderline ­– som finns kring sjukdomen och dess bot.

Först utmanar den i spåren efter Gökboet (One Flew Over the Cukoo’s Nest, romanen 1962, filmen 1975) och i 1960-talsupprorisk anda rådande defi­nitioner av vad som är normalt. Så plötsligt gör berättelsen helt om och avslutas i vad som mås­te uppfattas som en hyllning till samma auktoriteter. Och för­virringen blir inte mindre av att Vanessa Redgrave – en gång i tiden en radikal och feminis­tisk ikon – spelar den ledande, uppenbart hjärtegoda auktori­teten på anstalten.

© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-03-10.