Snatch

USA/Storbritannien 2000. Regi, manus: Guy Ritchie. Foto: Tim Maurice-Jones. Musik: John Murphy. I rollerna: Jason Statham, Brad Pitt, Benicio Del Tom, Dennis Farina.

Biopalatset i Malmö, Sandrews i Lund.

Med några amerikanska stjärnor i ledande roller åter­vänder Guy Ritchie till sam­ma föråldrade, brittiska gangstervärld som han skil­drade i sin omåttligt övervärderad och Tarantino-imiterande Lock, Stock and Two Smoking Bar­rels (1998). För snarare än in­spirerad av de senaste tjugo årens diskreta finansskurkar är skurkgalleriet som hämtat ur de legendariska bröderna Krays 1950- och 1960-tal. Alla är vulgära, skrikiga, mordlystna, och ytterst stil­medvetna.

Lägg till ett episodiskt rockvideoberättande med spattig klippning och gimmickartade kameratricks. Resultatet blir som att träda in i en outhärd­ligt självmedveten och pose­rande serietidningsvärld. Tekniskt saknar regissör Ritchie inte fingerfärdighet, men han är alltför klåfingrig med den: Och som manusförfattare är han en katastrof. Varje replik låter teatral och ansträngd. Främst därför att Ritchie envi­sas med att de endimensio­nella rollgestalterna konse­kvent ska spotta ur sig mer el­ler mindre sadistiska machovitsigheter.

Det nya i Snatch är att gangstervärlden har blivit större och multikulturell. Häri skämtas det friskt med svarta, judar, ryssar, amerikaner, irländska pikeys (en brittisk motsvarighet till svenska tattare) och, som i Lock, Stock, med cockneys.

Men intrigen kring en stulen diamant som på grund av, en serie buskisartade klantskalligheter vandrar mellan, olika händer och or­gan och som utlöser slapstickinspirerade våldsamhe­ter är huvudsakligen en genomskinlig omarbetning av den typ av missförståndskomedi med gangsterstuk som debutfilmen byggde på. Åter­användning alltså.

© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-12-22.