Pelle Svanslös och den stora sKattjakten

pelle_svanslos_och_den_stora_skattjakten_98Sverige 2000. Regi Mikael Ek­man. Manus: Pemilla Oljelund ef­ter Gösta Knutssons böcker. Fo­to: Dan Myhnnan, Musik: Mårten Ekman, I rollerna: Björn Kjellman, Cecilia Ljung, Christer Fant, Leif Andree, Göran Thorell, Brasse Brännström.

Royal, Filmstaden och Biopalat­set i Malmö, Filmstaden i Lund

Likt Svensk Filmin­dustris animerade våldförelse på Pippi Lång­strump bjuder julkalendern och nu filmen om Pelle Svans­lös på en sällsynt städad och livlös sagovärld. Sammantag­na ser de ut som en backlash för 1960- och 70-talens mer anarkistiska, spontanitetshyl­lande och samtidigt vardags-förankrade tv-serier och fil­mer för barn.

Här träder vi in i en antisep­tisk nostalgitripp till en in­stängd dockskåpsvärld med viktorianska ideal om själv­kontroll, formella umgänges­former och pryd sexualitet utan de underliggande neuro­ser och komplikationer som speglas i viktorianska sagos­kildringar som till exempel Alice i Underlandet.

Berättelsen om aningslöse Pelle i en för honom omedve­ten tvekamp mot den irratio­nellt elake och ständigt av­undsjuke Måns skulle kunna bli stoff för en nog så intres­sant parabel om vikten av att stå emot bitterhet, ondska och vardagsfascism för att be­vara sitt inre ljus. Men det är inte en barnfilm med dessa el­ler några andra, nämnvärda ambitioner som upphovs­männen till Pelle Svanslös och den stora sKattjakten har velat göra.

Nej, här är det en tunn be­rättelse om en sällsynt tråkig skattjakt i Uppsala domkyrka som på ett långsamt och om­ständligt sätt kavlas ut i 96 mi­nuter när intrigen möjligen hade kunnat fylla ett femton­minuters julkalenderavsnitt. Farsgreppen och de föregivet galna upptågen är så mjäkiga och antikverade att jag häpnar över upphovsmännens fanta­silöshet.

Värst är kanske scenerna med den snorkiga inrednings­arkitekten som ska förvandla Pelles hem till en minimalis­tisk installation. Inslaget är fullständigt poänglöst både som komedisketch och som en del av skattjaktsintrigen. Inte undra på att några av barnen i salongen somnar eller börjar leka framför filmduken.

© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-10-08.