Patrioten

patriot_ver1USA 2000. The Patriot. Regi: Roland Emmerich. Manus Robert Rodat Foto: Caleb Deschanel. Musik: John Williams. I rollerna: Mel Gibson, Heath Ledger, Chris Cooper, Joey Richardson, Tcheky Haryo.

Biopalatset och. Metropol i Malmö, Sandrew i Lund

Patrioten ser inledningsvis ut att bli ett moraliskt komplext epos om de ursprungliga tretton ameri­kanska koloniernas revolu­tion mot den engelska kunga­makten 1776-1781 och en bred fresk över krigets parter. Snabbt förfaller filmen emel­lertid till att bli ett antipacifis­tiskt propagandanummer och en hyllning till den personliga hämnden som livsideal. Den breda fresken blir till en själv­förhärligande enmansshow, där Mel Gibsons klädsamt motvillige hjälte ensam tycks vinna kriget.

Gibsons rollfigur Benjamin Martin är ett hopkok av flera revolutionshjältar, främst Francis Marion, som av eng­elsmännen fick smeknamnet ”The Swamp Fox” för sina djärva och framgångsrika gerillaräder från träskmar­kerna i South Carolina, där Patrioten huvudsakligen utspelas.

I inledningen står Martin in­för ett moraliskt val mellan att skydda familjen och att stå upp för sina politiska princi­per. Med hjälp av Charles Bronson-dramaturgi löser sig emellertid det problemet: Elakingama – här brittiska kavallerister – ger sig på familjen. Sedan blir huvud­personen arg. Jättearg. De politiska principerna hör vi aldrig mer talas om.

Framställningen av revolu­tionen som en grupp vita bönders verk har blivit ett hett debattämne i USA. Indianer finns det inga och indianfrågan nämns inte. Kvinnorna är reducerade till dekor i Caleb Deschanels utsökta filmfoto. Deras insats är främst att kasta beundrande blickar på sina modiga karlakarlar till män.

Men mest raseri har bilden av slavarna som stoiskt för­nöjda medhjälpare till de vita revolutionärerna vållat. En in­kvoterad afroamerikansk sol­dat i Martins gerilla är deras representant. Hans repliker består av att han räknar ned dagarna på det år han behöver tjäna i George Washingtons styrkor innan han blir en fri man. När han väl är fri sluter han förstås ändå upp inför det avgörande slaget – till sina tidi­gare så föraktfulla medsolda­ters plötsliga beundran Slav­frågan är särskilt känslig eftersom nationens grundare – the founding fathers – nästan alla var välbärgade slavägare.

Historieskrivningen i Patrio­ten är i bästa fall anakronistisk och som värst en vit makt­tolkning och en förolämpning mot minnet av alla dem som kämpade för ett fritt USA. Regissör Emmerich (Independence Day) och manus­författare Rodat (Rädda me­nige Ryan) kan förvisso peka på tidigare vrångbilder, som D.W. Griffiths Till kamp för friheten (1924) eller John Fords Flammande vildmark (1939). Men de filmerna kan ursäktas med att de speglade då rådande nationshistorik. Nu kan vi kräva bättre.

Därför är det en klen tröst att foto, scenografi, kostym, de datoranimerade panorama­vyerna och Mel Gibson som matinéhjälte utgör en fröjd för ögat.

© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-07-28.