Loser – Michael Tapper

USA 2000. Regi, manus: Amy Heckerling. Foto: Rob Hahn. Musik: David Kitay. I rollerna: Jason Biggs, Mena Suvari, Greg Kinnear, Zak Orth.

Filmstaden i Malmö

”Jerry Lewis!” skriker den elake läraren åt klantige huvudpersonen Paul (Jason Biggs), som nyss anlänt till college i New York, när denne likt en enmanslavin snubblar sig nerför trappan i skolans föreläsningssal. Paul är lantisen, tönten, nörden i kubik, och för säkerhets skull bär han en byfånemössa modell Pistvakt som övertydligt bevis för att det är han som åsyftas i filmtiteln Loser.

Men vi befinner oss i en romantisk komedi. Hjältetönten – som i den här stöpningen nästan ser ut som en direktimport från Lasse Åbergs filmer – dominerar just nu komedigenren. När Paul därför sekunderna efteråt sätter sig bredvid den medkännande Dora (Mena Suvari) förstår vi omedelbart vartåt det barkar. Och mycket riktigt upplyser en kort epilog till filmen oss om vilka de verkliga förlorarna är.

Nu är det inte precis ett genrebrott jag saknar. Snarare då en originalitet i spelet med de obligatoriska situationerna, lite nya premisser och vändningar i handlingen, kanske också ett lekfullt sidospår. Men filmen lunkar på från start till mål enligt instruktionsboken med dess alla, kalkylerade förhinder och fördröjningar på vägen.

Amy Heckerling (Clueless, Titta han snackar) förmedlar en del sympatiska iakttagelser om vikten av att ha moralisk ryggrad i motsats till att vara en ryggradslös cyniker, längtan efter verklig kärlek bortom alla fyllknull och vikten av att vara en god människa. Frågan är bara varför det måste utformas som ett pekpinnepekoral med konstnärligt släktskap till Staffan Hildebrand.