Kommer det att snöa till jul?

Frankrike 1996. Y aura-t-il de la neige à Noël?. Regi, manus: Sandrine Veysset. Foto: Hélène Louvart, Musik: Henri Ancilotti. I rollerna: Dominique Raymond, Daniel Duvas; Jessica Martinez, Alexandre Roger.

Södran i Lund

Med tanke på regissörens dedikation av filmen till sin egen mor är det möjligen en självbiografiskt färgad berättelse och i så fall befinner vi oss på 1970-talet. Huvudpersonernas extremt låga levnadsstandard – de har inte ens toalett inomhus eller varmvatten, och de tvingas elda med ved för att försöka få tipp värmen på vintern i det dragiga huset – gör emellertid att det lika gärna kunde ha varit 1800-tal.

En kvinna lever med sina sju barn under terrorväldet från barnens hjärtlöse far. Han är gift på annat håll och använder denna sin extrafamilj som livegna slavar. Mor och barn tvingas arbeta oavlönat på hans åkrar, och fadern/älskaren förser dem bara med precis så mycket av livets nödtorft att de håller sig ovan svältgränsen.

Det makliga berättartempot och återhållsamma skådespeleriet skänker en realistisk in ramning till en handling som i grund och botten är en gråtmild melodram. Mannen reduceras här till en amoralisk, patriarkal demon utan försonande drag och kvinnan till en helgonlik martyr.

Veysset mystifierar och förenklar istället för att söka de bakomliggande mekanismerna. Filmen förlorar i psykologisk trovärdighet och blir uddlös som social indignationsskildring. Samtidigt saknas en symbolisk undertext av det slag som Lars von Trier utvecklar i sin Guldhjärta-trilogi – den moderna martyrskildring som just nu avslutas med Dancer in the Dark.

Kommer det att snöa till jul? är i grund och botten en gammaldags snyftare, och därtill mer lättviktig och reaktionär än de flesta som producerats i det klassiska Hollywood. Filmer som Mildred Pierce eller För alla vindar ter sig närmast revolutionära i jämförelse. Här finns långt djupare inblickar i det patriarkala samhällets sociala och psykologiska drivkrafter samtidigt som de kvinnliga huvudpersonerna övervinner den uppgivenhet som håller dem kvar i underkastelse.