Kommer det att snöa till jul?

Kommer det att snöaFrankrike 1996. Y aura-t-il de la neige à Noël?. Regi, manus: Sandrine Veysset. Foto: Hélène Louvart, Musik: Henri Ancilotti. I rollerna: Dominique Raymond, Daniel Duvas; Jessica Martinez, Alexandre Roger.

Södran i Lund

Med tanke på regis­sörens dedikation av filmen till sin egen mor är det möjligen en självbiografiskt färgad berättelse och i så fall befinner vi oss på 1970-talet. Huvudpersonernas extremt låga levnadsstandard – de har inte ens toalett inomhus eller varmvatten, och de tvingas elda med ved för att försöka få tipp värmen på vintern i det dragiga huset – gör emellertid att det lika gärna kunde ha varit 1800-tal.

En kvinna lever med sina sju barn under terrorväldet från barnens hjärtlöse far. Han är gift på annat håll och använder denna sin extrafamilj som livegna slavar. Mor och barn tvingas arbeta oavlö­nat på hans åkrar, och fa­dern/älskaren förser dem bara med precis så mycket av livets nödtorft att de håller sig ovan svältgränsen.

Det makliga berättartempot och återhållsamma skådespe­leriet skänker en realistisk in ramning till en handling som i grund och botten är en gråt­mild melodram. Mannen redu­ceras här till en amoralisk, pa­triarkal demon utan försonan­de drag och kvinnan till en hel­gonlik martyr.

Veysset mystifierar och för­enklar istället för att söka de bakomliggande mekanismer­na. Filmen förlorar i psykolo­gisk trovärdighet och blir udd­lös som social indignations­skildring. Samtidigt saknas en symbolisk undertext av det slag som Lars von Trier ut­vecklar i sin Guldhjärta-tri­logi – den moderna martyr­skildring som just nu avslutas med Dancer in the Dark.

Kommer det att snöa till jul? är i grund och botten en gammaldags snyftare, och därtill mer lättviktig och reak­tionär än de flesta som produ­cerats i det klassiska Holly­wood. Filmer som Mildred Pierce eller För alla vindar ter sig närmast revolutionära i jämförelse. Här finns långt djupare inblickar i det patriar­kala samhällets sociala och psykologiska drivkrafter sam­tidigt som de kvinnliga hu­vudpersonerna övervinner den uppgivenhet som håller dem kvar i underkastelse.

© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-09-23.