USA 1998. Celebrity. Regi, manus: Woody Allen. Foto: Sven Nykvist. I rollerna: Judy Davis, Kenneth Branagh, Joe Mantegna, Melanie Griffith, Leonardo DiCaprio, Winona Ryder.
Spegeln i Malmö
När den här filmen hade USA-premiär för snart två år sedan var Starr-rapporten om Monica Lewinsky-affären aktuell och en Leonardo DiCaprio-feber hade just utbrutit efter Titanic. Detta är av avgörande betydelse för att förstå filmens många skämt om oralsex respektive sekvensen om den narcissistiska stjärnan Brandon Darrow, spelad av DiCaprio själv. För i Kändisliv gör Woody Allen sin kanske mest trendriktiga film, där han återanvänder sina sedvanliga stereotyper från New Yorks kulturkretsar och låter dem kollidera med Hollywoods glamourvärld.
Stjärnor som spelar snarlika stjärnor och parallellerna mellan den manlige huvudpersonens och Allens ålderskrisande, gubbsjuka trånande efter lammkött lutar oroande mycket åt sensationalistiska kittlingar mellan fiktion och verklighet. Samtidigt avfilmas detta med skakig handkamera och ett kornigt svartvitt foto som ser ut som en provkarta på den amerikanska independentfilmens kännemärken, alltså ett försök att presentera en högbudgeterad film från en etablerad regissör som ett ungt och spännande lågbudgetprojekt.
Allen syns för en gångs skull inte i bild. Istället låter han de två huvudrollsinnehavarna, Kenneth Branagh och Judy Davis, kopiera alla sina sedan trettio år välkända neurotikermanér när de på var sitt håll och med olika resultat gestaltar den Allenske förlorartypen. Branagh spelar en pretentiös journalist med vidlyftig sexmoral och drömmar om att bli en kulturkändis genom att skriva Den Stora Amerikanska Romanen. Davis porträtterar hans före detta fru, en hyperosäker lärarinna som med hjälp av en osannolik drömprins till blivande make tillika tv-producent slår igenom som programledare för en ytlig men populär pratshow.
Till synes är sensmoralen etiskt och könspolitiskt tillrättalagd. Men genom en ironisk finess är mannens romanprojekt är en uppgörelse med just den dubbelmoraliska spricka mellan spelad idealism och praktisk äregirighet som gestaltas av ex-hustruns framgångar och hans eget personliga nederlag. Hade det inte varit för denna skruvning i intrigen och Allens träffsäkra oneliners så hade filmen enbart blivit ett trist möte mellan veckotidningsskvaller och inställsamt stylad kameraestetik.
© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-05-05.