Jeanne d’Arc – Michael Tapper

Frankrike 1999. The Messenger: The Story of Joan of Arc. Regi: Luc Besson. Manus: Andrew Birikin, Luc Besson. Foto: Thierry Arbogast. Musik: Eric Serra. I rollerna: Milla Jovovich, John Malkovich, Faye Dunaway, Dustin Hoffman.

Biopalatset och Metropol i Malmö, Sandrew i Lund.

Jeanne d’Arcs märkliga livsöde har alla förutsättningar att bli stoff för en konstnärligt rik film med ambitionen att både teckna ett komplext personporträtt och skildra hur hon användes som en bricka i ett cyniskt maktspel av dåtidens franska aristokrati.

Det första klarar Luc Besson inte alls, det andra gör han något bättre. Som helhet är dock filmen ett praktfiasko.

Till skillnad från den gripande skildringen av den existentiellt sökande Jesus i kamp med sin gudstro i Scorsese/Schraders Kristi sista frestelse (1988), blir skildringen av trons mysterium i Jeanne d’Arc aldrig intressant. I grova penseldrag är hon först ett gulligt yrväder i en vykortsidyll, sedan ett traumatiserat krigsbarn och till sist en hysterisk krigshetsare.

Men Besson förmår endast att schematiskt och i tablåer teckna hennes utveckling. Åter förfaller han till en slapp veckotidningspräglad psykologi från tidigare filmer som Nikita (1991) och Leon (1994).

De moraliskt korrupta maktintrigerna kring franska i hovet balanserar däremot utmärkt den absurt chauvinistiska krigsretoriken, där Jeanne (Milla Jovovich) fixar det så att Gud står på fransmännens sida i bataljerna mot di lede engelsmännen.

Tyvärr hänger sig Besson i scenerna på slagfälten åt en burlesk komedi passande för Asterix men fullständigt malplacerad, för att inte säga stötande, i denna moralitet. Och munhuggningen mellan Jeanne och fienden innan striderna samt den godmodiga nonchalans med vilken kroppsdelar därefter yr omkring tar fullständigt udden av den dramatiska spänningen.

Även i relativt misslyckade filmatiseringar, som Victor Flemings från 1948 med Ingrid Bergman eller Otto Premingers tio år senare med Jean Seberg, anar man en konstnärlig vision som saknas här.

För trots allt tal om de tecken och symboler som Jeanne ser, mäktar Besson själv inte utveckla någon intressant symbolik kring hennes liv i och person. Kvar blir endast ett skamlöst trivialiserande och dramatiskt kraftlöst planschverk.