Jeanne d’Arc

messenger_the_story_of_joan_of_arcFrankrike 1999. The Messenger: The Story of Joan of Arc. Regi: Luc Besson. Manus: Andrew Birikin, Luc Besson. Foto: Thierry Arbogast. Mu­sik: Eric Serra. I rollerna: Milla Jo­vovich, John Malkovich, Faye Du­naway, Dustin Hoffman.

Biopalatset och Metropol i Malmö, Sandrew i Lund.

Jeanne d’Arcs märkliga livsö­de har alla för­utsättningar att bli stoff för en konstnärligt rik film med am­bitionen att både teckna ett komplext personporträtt och skildra hur hon användes som en bricka i ett cyniskt maktspel av dåtidens franska aristokrati.

Det första klarar Luc Besson inte alls, det andra gör han något bättre. Som helhet är dock filmen ett praktfias­ko.

Till skillnad från den gri­pande skildringen av den existentiellt sökande Jesus i kamp med sin gudstro i Scor­sese/Schraders Kristi sista frestelse (1988), blir skild­ringen av trons mysterium i Jeanne d’Arc aldrig intres­sant. I grova penseldrag är hon först ett gulligt yrväder i en vykortsidyll, sedan ett trau­matiserat krigsbarn och till sist en hysterisk krigshetsa­re.

Men Besson förmår endast att schematiskt och i tablåer teckna hennes utveckling. Åter förfaller han till en slapp veckotidningspräglad psykologi från tidigare filmer som Nikita (1991) och Leon (1994).

De moraliskt korrupta maktintrigerna kring franska i hovet balanserar däremot ut­märkt den absurt chauvinis­tiska krigsretoriken, där Je­anne (Milla Jovovich) fixar det så att Gud står ­på fransmännens sida i batal­jerna mot di lede engelsmän­nen.

Tyvärr hänger sig Besson i scenerna på slagfälten åt en burlesk komedi passande för Asterix men fullstän­digt malpla­cerad, för att inte säga stötande, i denna moralitet. Och munhuggningen mellan Jeanne och fienden innan striderna samt den godmodiga nonchalans med vilken kroppsdelar därefter yr omkring tar fullständigt udden av den dramatiska spänningen.

Även i relativt misslyckade filmatiseringar, som Victor Flemings från 1948 med Ingrid Bergman eller Otto Premingers tio år senare med Jean Seberg, anar man en konstnärlig vision som saknas här.

För trots allt tal om de tecken och symboler som Jeanne ser, mäktar Besson själv in­te utveckla någon intressant symbolik kring hennes liv i och person. Kvar blir endast ett skam­löst trivialiserande och dra­matiskt kraftlöst plansch­verk.

© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-01-28.