I samlarens spår

USA 1999. The Bone Collector. Regi: Philip Noyce. Manus: Jeremy Iacone efter Jeffrey Deavers roman. Foto: Dean Semler. Musik: Craig Armstrong. I rollerna: Denzel Washington, Angelina Jolie, Queen latifah, Michael Rooker.

Royal i Malmö, Filmstaden i Lund.

Seriemördarfilmen är sedan ett decennium en populär korsning mellan deckare, polisthriller, film noir och skräck. I en såväl bildligt som bokstavligen nattsvart, regndrypande värld duellerar två briljan­ta hjärnor – en kriminalare och en sadistisk, monster­liknande mördare – om vem som ska överlista vem. Ledtrådar läggs samman till ett komplicerat pussel och förstås endast genom den Sherlock Hol­mes-liknande kriminala­rens gudaliknande intui­tion. Därefter följer några actioninslag i vilka snutar­na hittar mordplatserna, som osvikligen ser ut som scenografiska arrange­mang för ett skräckkabi­nett.

Många tidigare filmer om seriemördare – M (1931), Psycho (1960), Bostonstryparen (1968) ­– försökte åtminstone ge en vink om sociala och psykologiska orsaker. Men i de moderna avläggarna presenteras förövarna oftast bara som knäppskallar med ett bi­sarrt svepskäl för sin mordlusta, som blodtörsti­ga rovdjur i en modern storstadsdjungel. I samlarens spår följer till punkt och pricka ovanstående mönster. Så för att hålla åskådarens intresse vid liv har man gjort en skruv­ning i premisserna: superkriminalaren är en total­förlamad före detta expert på brottsplatsundersök­ningar uppkopplad från hemmet till omvärlden via telefoner, kommunika­tionsradio och internat. Hans förlängda arm på fäl­tet är en lika gudabenådad om än osäker kvinnlig po­lis.

Med talangfulla skåde­spelare i de ledande roller­na och ett klanderfritt om än konventionellt filmiskt hantverk riskerar natur­ligtvis aldrig I samlarens spår att hamna i den obe­gåvade, slappa och gråtrista lunk som genomsyrar den svenska snutfilmen med Beck och Wallander som främsta varumärken. Men man går här på stigar så väl upptrampade att åskådaren snart kan klocka varje aha-upplevel­se hos genisnuten och var­je chockeffekt då brotts­platsen ska besökas.

Dess­utom börjar seriemördar­na på film och i tv-serier bli så absurt vanliga att de snart kan fylla en stad av New Yorks storlek. Detta trots att deras framfart en­dast står för en försvinnan­de liten del av alla mord som begås.

© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-02-11.