Hanuman och apornas tempel

Frankrike/Indien 1998. Hanuman. Regi: Fred Fougea. Manus: Fred Fougea, Michel Fessler. Foto: Bernard Lutic. Musik: Laurent Fedet. I rollerna Robert Cavanah, Tabu, Nathalie Auffret. Svenska röster. Fredrik Dolk, Kenneth Milldoff, Elin Abelin.

Spegeln i Malmö

Två parallella kärlekshistorier löper genom denna berättelse om våldförelsen på indiska konstskatter i apguden Hanumans land i södra Indien. Den ena utspelas mellan två ettåriga bergsapungar och den andra mellan en skotsk arkeolog och en ung, indisk lärarinna, som just ska giftas bort med en korrupt politiker. Handlingen är bekvämt tillrättalagd, rollgestalterna schematiskt stereotypa och bildspråket mördande tråkigt.

Hanuman och apornas tempel påminner mest om det slags äventyrsfilmer i exotisk miljö som Hollywood gjorde på 1930-talet: Kvinnorna är antingen väna våp utan personlighet (lärarinnan) eller maskuliniserade forskartyper som så småningom också visar sig vara våp (den franska arkeologkollegan).

Nästan alla nationaliteter – italienare, fransmän, indier – speglas enligt schablonbilden för deras respektive nationella karaktärsdrag, och i en om möjligt ännu tradigare motsvarighet till svensk films nattståndna dialekthumor uppmanas publiken skratta enbart åt det faktum att nationalkarikatyrerna pratar med svåra brytningar.

Filmens enda överraskning är härvidlag att den skotske hjälten – givetvis utan brytning – inte spelar säckpipa när han iklädd klandräkt kommer till filmens indiska förlovningsceremoni. Man blir också förundrad när man i pressmaterialet läser att regissören faktiskt vunnit en Emmy för tidigare prestationer. Hantverksmässigt finns det nämligen inget spår av talang i filmen. Tvärtom lyckas han effektivt ta kål på i stort sett varenda spänningsscen med en påfallande ospänstig bildregi.